Där var den sommaren slut
Men hej! Det var ett tag sedan alltså. :) Jag hinner inte riktigt med. Tiden flyger förbi och igår avklarades första dagen på gymnasiet. Känns annorlunda, men samtidigt väldigt, väldigt bra! Eftersom sommaren nu officiellt är slut kändes det inte mer än rätt att skriva några rader om den. Jag har väldigt mycket jag skulle vilja skriva om och visa, men det måste tas någon annan gång, tiden räcker inte till...
Den här sommaren blev absolut inte som jag hade tänkt mig. Långt ifrån. Jag hade massor av planer, och detta skulle bli den bästa sommaren någonsin... kan lugnt säga att så blev det inte alls. Alla planer som gjordes blev inställda, och det var inte mycket vettigt som gjorde av den här sommaren. Men den här sommaren blev långt ifrån dålig i alla fall, och det tack vare den underbara och lite smått udda människan med hur konstig humor som helst (translate: skrattar åt samma saker som mig) och som bor sisådär hundra mil bort. Det blev långa nätter av bara skratt. Det mesta jag gjorde under sommaren var att sitta vid datorn, visst låter det tråkigt? Men det var det faktiskt inte, just tack vare att jag hade sällskap. Jag vet inte hur många skrattattacker det har blivit, men om ett skratt förlänger livet har våra långa nätter via skype gjort mig väldigt gammal. Tandkrämsolyckor och lite sådant har även hänt, och jag har skrattat så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet allvarligt talat inte vad jag hade gjort utan Ada, så jag tackar henne oändligt för att hon gjorde min sommar underbar trots allt. Vi har i princip pratat varje dag under hela sommarlovet, och det känns jättetomt nu när det gått någon dag sedan vi senast pratade, just för att det hänt så mycket att jag inte hunnit med.. Det har varit en lyckad sommar, ändå och det ska jag tacka henne för. Forever together alone, tack Ada! Du vet inte hur tacksam jag är! Herregud vad tråkig min sommar varit utan dagarna och nätterna med dig på skype! Du räddade praktiskt taget hela min sommar! ♥
Sedan har jag faktiskt gjort mer än det känns det som. Jag var uppe i Sundsvall och fotograferade ett dop, Liseberg, Gröna Lund, umgåtts med underbara personer.. men annars inte mycket. Det mest minnesvärda från denna sommar är definitivt att jag hoppade fallskärm. Sommaren är faktiskt den ensamaste tiden för mig, jag sitter mest hemma och gör lite ingenting medans alla andra lever livet. Men trots det har detta sommarlovet har varit bra. Och sista helgen på lovet spenderades hos min morbror ute på landet, underbart!
Det känns så konstigt att börja gymnasiet nu, att plötsligt ha så otroligt mycket att göra, när hela sommarlovet spenderades med att göra ingenting hela dagarna.
Min "bloggpaus" lär fortsätta. Är så himla mycket nu, och den enda anledningen till att jag ens har tid att skriva detta inlägg är för att jag vaknade klockan fyra och bestämde mig för att gå upp. Lär bli ännu mer att göra framöver, men jag tror verkligen jag har hittat rätt skola, allt verkar helt underbart! Det väntas en resa på 3 timmar i tur och retur för mig varje dag, men det tror jag helt klart är värt. Innan jag avslutar detta inlägg tänkte jag säga att jag hoppas att ni hade ett fint sommarlov!
Jag lovar att skriva mer snart!
anyone who thinks that sunshine is pure happiness has never danced in the rain
is what you're living for worth dying for?
the highest form of wisdom is kindness
Kom precis på att jag har visat nästintill inga bilder alls från när jag var i Stöde och fotograferade dopet! Har hur många bilder som helst att visa, det är mer än 500 bilder värda att visas.
Här ovan är i alla fall några bilder från dagen innan dopet, när dem pratade med prästen.
Skydive: the best experience ever
Här kommer filmen från mitt fallskärmshopp, sitter och ler bara av att kolla den! Efter den där underbara upplevelsen har jag bestämt mig för att ta fallskärmscertifikat. Ska gå kursen och ta licens vilket betyder att jag får hoppa själv över hela världen! Hur jävla awesome som helst! Lär bli nästa år, om jag lyckas skrapa ihop pengarna tills dess.
Helt jävla underbart!! Can't wait!!
#2. Jag har varit inne i ett moln.. något att skryta om!!
Den mest fantastiska upplevelsen någonsin.
Vet inte ens vart jag ska börja... så börjar från allra första början; när jag vaknade på morgonen.
Vaknade vid halv nio, hur trött som helst... Vrider och vänder mig om i sängen för att kunna somna om. Helt plötligt inser jag att idag ska jag hoppa fallskärm. Är inte direkt trött längre om jag säger så. Mitt hjärta börjar slå fortare. Tittar ut och solen skiner och himlen är blå, perfekt väder! Räknar ner timmarna. Fem timmar kvar. Går och gör te. Tänker absolut inte äta någonting, vilket nog är förståeligt. Springer runt i huset i två timmar och försöker få tiden att gå, helt hyper.
Äntligen åker vi iväg och det väntar en och en halv timmes bilresa innan vi är framme. Undrar om jag kommer kunna sitta stilla hela vägen dit. Två timmar kvar, två timmar blir till en timme kvar som sedan blir till en halv timme... Väl där så går vi in och anmäler oss. Ett plan till ska lyfta sedan ska två till omgångar hoppa sedan skulle det bli min tur. 
Vi sätter oss och väntar. Jag kollar när planet lyfter. Det stiger bara högre och högre upp och efter en stund är det borta över molnen som börjat komma in. Planet försvinner helt och går inte att se på länge, men sedan kommer det fram i en glipa mellan molnen så långt upp att det knappt går att se. Mamma tror att hon ser några hoppa, men det är så förfärligt långt upp att planet nästan är helt osynligt. Det var väl ingen som hoppade tänkte jag, för vi såg inget mer på en lång stund.. Men helt plötsligt fälls deras fallskärmar ut och de var några som hade hoppat. Nu blev jag nervös.. för ni anar inte hur långt upp de var... och innan fallskärmen fälls ut faller man fritt i 200 km/h i 45 sekunder, och förstår ni då hur högt upp de var? 4000 meter med andra ord. Och det såg rätt läskigt ut när dem landade.. det såg ut som om de tappade kontrollen över fallskärmen för de kom ner i världens högsta fart, samtidigt som de snurrade... men så landade de perfekt. Man märkte helt att de visste exakt vad de höll på med!
Mamma säger helt plötsligt att nästa är min tur. Nu blir jag nervös för jag var helt inställd på att jag skulle med flygplanet efter denna. Var inte riktigt inställd på att jag skulle upp NU. Vi sitter och väntar och så ropar de upp namnen som ska med nästa omgång. Mitt namn ropas inte upp. YES tänker jag, nu kan jag förbereda mig lite till. Men så ropar en instruktör upp mitt namn. Jag skulle visst med denna omgång.
Går fram till instruktören, Johny. Det första han säger när han ser mig är ”Ska lilla du hoppa? Detta lär ju bli hur enkelt som helst! Du kan sitta på mitt ena ben så kan jag ta en till på andra”. Haha, härlig filur alltså! Så fick vi lägga oss ner på marken och så berättade han hur vi skulle göra när vi hoppade ut ur flygplanet, när vi var i luften och när vi landade. Det var det enda vi gick igenom, jag trodde instruktionen innan skulle vara mycket mer än så. Fick nu sätta på mig min fina lilla hatt och selen. Herregud vad den satt löst... frågade honom om den skulle sitta såhär löst. Kunde ju kliva ur den hur enkelt som helst. Tydligen skulle den det. Efter två stora kramar av mamma (som var tusen gånger mer nervös än mig) gick vi mot flygplanet. Var inte ett dugg nervös. Inte det minsta lilla. Var mer nervös när jag tittade på dem andra som hoppade än nu, när det var min tur att hoppa från 4000 meter. 4 KILOMETER RAKT UPP! Gick bredvid Johny jag skulle hoppa med och killen som skulle filma. Frågade igen om selen. Han tittade på mig, tog min hand och sa ”Noja inte! Noja inte... du vet som i den där reklamen?” Haha!! Han var hur lugn som helst och visste exakt vad han gjorde så tänkte inte mer på det.
Vi väntade på planet som var och vände och då spände han till min sele. Phu. Om jag hade suttit sådär löst under hoppet hade jag nog ramlat ut. Han frågade hur gammal jag var och när jag säger min ålder säger han oj.. Tror jag var den yngsta som hoppade, i alla fall den dagen. Han verkade väldigt orolig att jag skulle fega ur.
Planet kom och han hoppar upp först, sedan kommer jag. Vi hoppar in och sätter oss längst in. När vi väl lyfter försvinner marken fort under oss. Jag sitter och flinar som en idiot hela tiden, och gjorde det enda sedan han ropade upp mitt namn. Jag ser motorvägen bredvid och bilarna är så otroligt små. Snart försvinner allt nedanför oss som går att urskilja, likaså bilarna och världens vackraste landskap visas. Så vackert att det inte går att beskriva. Jag sitter och tittar ut genom fönstret och önskar verkligen att jag hade min kamera med upp så jag kunde fotografera. Jag sitter här, påväg att hoppa ut ur ett plan 4 kilometer upp i luften och det jag önskar är att jag hade min kamera så jag kunde fotografera? What the hell?
På ungefär 1000 meter hoppar några ut, de som hoppar själva. De öppnar dörren och bara kastar sig ut. Det såg så himla konstigt och overkligt ut... Folk som bara kastar sig ut ur ett flygplan? Inte något man ser varje dag.
Jag tittar ut och nu kommer vi längre och längre upp. Världen nedanför är det vackraste jag någonsin sett och jag skulle lätt kunna leva här, om det var möjligt. Snart är det dags att hoppa ut, nu är vi riktigt högt upp – tänker jag. Precis då meddelar min instruktör att nu är vi halvvägs. HALVVÄGS? Wow. Vi ska alltså upp dubbelt så långt. Nu spände han selen extremt, tur det! Jag larvade mig alltså inte när jag tyckte den satt löst... Jag fortsätter titta ut genom flygplanets fönster och flinar hela tiden som jag vet inte vad. När jag inte trodde det kunde bli vackrare kör vi igenom molnen, och vi kommer upp till världens finaste utsikt (ni som åkt flygplan vet vad jag pratar om här). Och snett bredvid är ett mellanrum mellan molnen där jag ser rakt ner. Så fantastiskt vackert.
”Välkommen till min värld” säger Johny bakom mig. Snacka om lyxigt jobb. Vi är sist ut. Nu börjar folk kasta sig ut genom dörren, vi är på 4000 meter nu. Jag tittar ut genom fönstret och allt känns overkligt på något vis, men ändå så verkligt. Ska jag verkligen hoppa ut? Det känns galet! Efter att de andra hoppat och försvunnit ner bland molnen är det min tur. Vi halar oss ner mot dörren och sedan står vi i dörröppningen. Jag står och hänger mig ut från planet och tittar ner, wow. Hur jävla vackert det är slår mig igen. Det är hur långt ner till marken som helst. Världen ser så annorlunda ut där uppifrån. Så himla fin, är det verkligen jorden vi bor på? Såg så overkligt ut.
”Titta in i kameran och le nu” säger Johny och sedan släpper han. Världens konstigaste känsla, att släppa flygplanets mark och falla. Frihetskänsla i högsta grad. Vi snurrar runt och gör en hel del volter och snart vet jag inte vad som är upp eller ner, haha inget som var planerat direkt.. Vi föll baklänges ett tag innan vi lyckades komma åt rätt håll. Tappade här helt koll på vart han som hoppade med och filmade var. Efter alla volter har jag håret i hela ansiktet, och försöker få bort det. Varför sa han att det var okej att hoppa i utsläppt hår? Världens tryck var det när vi föll där, i 200 km/h. Så jävla underbart!
Vi föll rakt igenom ett moln. Plötsligt blev allt dimmigt och det blev plötsligt iskallt. Detta var bland de häftigaste, vi var mitt i ett moln. Han som filmar är plötsligt framför oss och det är så dimmigt att jag knappt kan se honom. När vi kommit ut ur molnet ser jag utsikten. Jorden ser så förfärligt liten ut, och man kunde verkligen se att jorden var rund. Åkrarna var som rutor i olika färger. Vi faller fortfarande i 200 km/h och trycket är större än någonsin (vilket man ser på filmen. Ser lite rolig ut alltså, but who blames me? Faller fasiken i 200 km/h, tänk er en berg-och-dalbana, gånger 30 typ haha). Jag tittar på han som filmar, som nu är under oss. Jag känner hur Johny drar i fallskärmen och helt plötsligt känns det som vi stannar helt, och allt tryck försvinner och vi seglar fritt. Vi ligger nu inte längre på mage och faller, utan vi sitter. Världens underbaraste känsla. Han som filmar försvinner ner och jag ser honom inte längre.
Vi svävar där ett bra tag, och jag kan inte komma över hur otroligt vackert allt är. Vi var hur högt upp som helst, och nu kan jag urskilja fallskärmsklubbens stugor. Detta är det underbaraste jag någonsin varit med om. Vi svävar länge och han styr fallskärmen så vi svänger. När han svänger känns det som om man åker berg-och-dalbana, ni vet, de där svängarna när man lyfter från sätet? Helt plötsligt stannar vi till helt och faller ner några meter, innan luften tar tag i oss igen. Johny drar i mig och sätter mig till rätta, tydligen åkte jag ner hela tiden vilket man ser i filmen. Han drog upp mig hela tiden, haha! Ingenting jag reagerade på dock, tänkte bara på hur jävla vackert det var. När vi byter håll ändras dimentionen helt och hållet. Allt ser så himla overkligt ut, och jag kan fortfarande verkligen se att jorden är rund. Så fantastiskt. Går inte att beskriva.
Efter att ha svävar i vad som kändes som en evighet, men fortfarande var allt för kort tid så börjar vi landningen. Vi var uppe längst av alla, wonderful!
Det känns som vi ska landa på de andra som står på flygfältet, som hoppade före oss. Det kändes som vi var så nära, men ändå måste vi ha varit 200 meter upp fortfarande. Jag ser mamma och vinkar åt henne och pappa. Vi snurrar runt i luften ett bra tag innan vi är tillräckligt nära för att landa. Jag tar upp benen som han visade att man skulle göra och vi landar hur lätt som helst. Efteråt får jag veta att detta var hans snyggaste landning han gjort, och att han var jättenöjd.
Han som filmade hoppet går fram till mig och frågar hur det känns. Hur fasiken ska jag försöka förklara det med ord?! Jag får ur mig någonting i stil med ”Det var.... grymt!” Skulle lika gärna kunna säga ”Helt otroligt fantastiskt fucking jävla enormt underbaaart” och det skulle inte ens beskriva det. Wow alltså. Står och ler som jag vet inte vad, vilket jag har gjort ända sedan instruktionen började. Måste sett väldigt rolig ut (<- truely did, såg bilderna och filmen).
Mamma ringer min morbror som jag fått fallskärmshoppningen av men jag kan verkligen inte prata med honom. Står och ler och är helt salig, ordlös. Trodde inte ens att jag skulle kunna skriva om det här, för att det kändes så naturligt och som ingenting väl nere att jag verkligen inte trodde att jag skulle kunna det. Det kändes så naturligt men ändå så extremt jävla underbart på samma gång att det inte går att beskriva det. Jag trodde jag skulle kunna leva på adrenalin-kicken för resten av året, men inte alls. Tror det är något allvarligt fel på min hjärna. Ingenting kan ju vara det minsta läskigt för mig efter detta extremt underbara upplevelse – ingenting, inte efter detta..! I bilen hem sitter jag fortfarande och ler. Den bästa grej jag någonsin varit med om. Vill bara hoppa igen.... och igen.. och igen! Johny säger att det är det värsta... - det blir som ett gift. Han hade redan hoppat 6 gånger idag och han skulle hoppa 4 gånger till. Snacka om drömjobb, nu vet jag vad jag ska jobba som liksom.. Wow!
Vi stannar vid affären påväg hem. Allt ser så himla konstigt ut. Allt ser så gigantiskt ut, och jag känner mig så otroligt liten. Hur konstig känsla som helst... Att ha sett jorden och människorna sååå otroligt små till att bara nere i rätt skala igen.. Ni anar inte hur otroligt stort allt är. Det är som om allt har förstorats tjugo gånger sedan sist jag såg dem! Världens konstigaste känsla!
Om ni tvekar på att hoppa fallskärm, GÖR INTE DET! Detta är fyfan det bästa jag varit med om i hela mitt liv, lätt!
Nu vet jag vad jag önskar mig i julklapp.. och födelsedagspresent.....
#2. Jump parachute på listan är nu avklarad!!
Och till och med min instruktör tyckte du var helt grym när jag berättade att jag fått den av dig!
Längtar så mycket tills jag får hoppa igen. Skulle helst göra det nuuuu!
FILMEN FRÅN HOPPET FINNS HÄR
extremt jävla helt otroligt fucking underbart
Jag överlevde!!! Det bästa jag någonsin varit med om! Förbered er på det längsta inlägget jag någonsin skrivit imorgon. Har hur mycket som helst att berätta! Rubriken är den korta versionen av fallskärmshoppningen... om man säger så! Alltså jag tvivlar starkt på att någon kommer läsa versionen av fallskämshoppningen så som den ser ut nu. Den är extremt lång (sisådär 5 sidor i word). Äsch, ni som läser den får läsa, ni andra får kolla på bilderna!! c:
HAHAHA jag är en ganska hemsk människa förresten.. övervägde starkt att inte varken blogga, vara inne på facebook eller svara på mobilen i en vecka så alla skulle tro att något hänt. i'm a pretty horrible person, not even ashamed of it!
live life crazy loud -[fallskärmshoppning nästa]
nu åker jag och ska frivilligt hoppa ut ur ett flygplan på 4000 meter. om jag dör nu vill jag bara säga: no regrets! förhoppningsvis får ni livstecken ifrån mig så fort som möjligt. vill bara tacka min morbror för denna helt fantastiska present, och säga att jag älskar..... what the hell? jag kommer inte dö, så nu är jag tyst! man lever bara en gång. så varför inte leva fullt ut? tror detta blir det mest fantastiska upplevelsen någonsin.
nu ska jag iväg och kasta mig själv mot jorden i 200 km/h i ett försök att missa. FREAKING HAPPY!!!!!
aaah!!!! så jävla hyper just nuuuuuu!
morgondagens planer
breathing in, breathing out - ain't that what it's all about?
[en dag kvar nu. 38 timmar kvar.
38 timmar och 12 minuter.]
lucky number 7
mobil + iPadbilder
Därefter bar det iväg till hotellet. Vi hade massa problem att komma in då det inte var någon där, och sedan en hel del problem med att få nykeln till rummet. När vi väl får nyckeln och går upp till rummet fattas det en säng.. Vi hade fått ett dubbelrum istället för ett trebäddsrum. Efter att ha ringt runt till olika ställen kan ingen hjälpa oss, så mamma får sova på golvet... Världens obehagligaste sängar var det och jag sov säkert bara 2 timmar den natten. Hotellet hette "Sköna nätter", well... vi döpte om det en aning kan jag säga.
Sedan bar det av till Liseberg. Det första jag skulle åka, det enda jag ville åka, var AtmosFear. Vi går dit och självklart är AtmosFear avstängd, "reparation pågår". Den enda grejen jag sett fram emot att få åka fungerade inte just den dagen. Jag och min tur alltså. Men det kanske var meningen att jag inte skulle åka den? Tänk om jag blivit så himla rädd efter att ha åkt den att jag inte klarat av att hoppa fallskärm nu på onsdag. Så det kanske var meningen!
Precis när jag pratar om min otur går jag och spelar på Kramhjulet. Tar mitt turnummer, sju. Hjulet snurrar och den stannar på sjuan, samtidigt som de plingar. Vann stjärnvinsten och valde världens största isbjörn. Spelade lite senare på kvällen också, tog nummer sju igen och vann då också, dock ingen stjärnvinst denna gång. Valde en matbehållare som blir perfekt att ha. Jag som aldrig någonsin vinner någonting. Aldrig. Var rätt glad om man säger så! Innan vi skulle gå hem så går Claudia och spelar lite till. Efter att jag vunnit på första gången två gånger på nummer sju så tar hon det numret också, och vinner! Sju är verkligen ett turnummer.
Vi åkte massvis med karuseller och i Kanonen fastnar jag med mitt hår i själva sätet. Får panik och det enda jag kan tänka på är vad som kommer hända när bygeln automatiskt åker upp.. Håret satt verkligen fast stenhårt.. Tillslut får jag loss det när vi stannat och när jag gått av ser jag hur det är massa hårtussar fast bakom sätet. Lyckat? Nja.
Vi avslutade dagen på Liseberg med att gå i spökhuset. Lyckades övertala Claudia och mamma att följa med in. Jag gick först i ledet, självklart.. Alltså det var det roligaste jag någonsin gjort känns det som. Dem är så himla duktiga och vet precis vart man ska skrämmas. Det läskigaste var att gå först för man vet inte riktigt vart man ska gå, och sedan när ljuset släcks ser du inte ens golvet. Helt plötsligt hoppar de fram i självlysande kläder och man håller på att dö. Till och med jag skrek, och jag skriker aldrig när jag blir rädd - aldrig gjort innan. Efter att jag skrikit brast jag ut i ett asgarv och håller typ på att ramla ihop, varje gång!
Det gick ett "spöke" framför mig på bron där inne, han springer fram och tillbaka innan han tillsist springer och släcker ljuset, och försvinner sedan in i gången där vi ska fortsätta. Jag visste att han skulle stå där bakom hörnet så jag ville verkligen inte gå, speciellt inte först. Visste att han skulle stå där! Jag går och han stod inte där, inte några meter fram heller... Han fortsatte väl vidare tänkte jag.. Precis då kommer vi till ett ställe med en planka som ligger över golvet, runt om är det glas och det är rätt långt ner. Fokuserar på det och försöker se hur långt ner det är. Då hoppar han fram och skriker. Jag skrek så att jag höll på att dö och kastar mig bakåt, precis som alla andra i ledet gör. Börjar sedan skratta så att jag viker mig, tillsammans med alla andra. Det där var ingen beredd på, de vet precis när man slappnar av och fokuserar på annat och det är då de hoppar fram.
Efteråt när vi kommit ut skrattar alla nästan så att de gråter. En kille som gått bak i ledet kommer fram och klappar mig på axeln och berömmer med ett "Bra jobbat!!". Haha! Så otroligt roligt! Föreställ dig att gå själv där inne.. det måste jag göra någon gång!
Dessa två dagar var himla roliga! Och efter att ha åkt 107 mil var vi äntligen hemma, det var så himla skönt att få sova i sin säng efter den trevliga (*host host*) natten på hotellet. Och äntligen fick jag dricka mitt underbara te. Kan inte leva utan te..! Tycker dock en aning synd om mamma. Hon fick köra bilen dit och hem, över 10 timmar totalt, hon fick sova på golvet och hon var den enda av oss som inte vann någonting på Liseberg.
Men hon hade nog himla roligt ändå, precis som oss andra!
- - - - - - -
Detta blev en extremt lång text som säkert ingen kommer läsa, men lägger upp all denna text ändå bara för att jag själv ska kunna kolla tillbaka på det. :)
