det vackraste jag vet. {taken with iphone}

Jag vill inte leva i framtiden, men det är så det är. Man planerar lägenheten med bästa vännen, resor, jobb - livet. Allt sådant som inte går att göra att göra nu. Det tar tid och man måste vänta. Men sådant gör så jävla ont faktiskt. Och jag tycker inte om det. Jag vill inte leva i framtiden. Jag vill leva nu.

Livet är för kort för att leva i framtiden.
Men ibland måste man, och jag måste nog acceptera att det är så det måste vara. Fast måste det verkligen det?

i had a dream. a dream about different contries before me and other worlds i've never known. a dream about the road as my home and the smiles of new people. landscapes i've never witnessed with my own eyes, always dreaming of sitting there infront of the computerscreen. i had a dream, that filled my every thought.

and maybe, it won't be just a dream; i won't allow it to be just a dream. it means to much to me. 
dreams shouldn't be allowed to just stay dreams. that is too sad. you should make them reality.

I take too many pictures. Even though, for reasons I can't explain, my picture always gets deleted or lost, either the computer crashes, the harddrive crashes, they just deletes - every picture we as even a family own, since 2006 and picture from vacations etc, are gone. Every picture. And all of my own från before 2011. Every single one. Makes my heart break, because my pictures means so much to me. Even though alot of them are gone {about 100 000 I've taken? More?}, I have way to many of them from the ones I have now. 

Yesterday I went to my dads and got my harddrive from I had there. A few from 2011 and from summer 2012. It's fucking 28 345 pictures. Only from that time. Insane. And it's not like it's bad blurry ones too, THEY ARE ALL PICTURES I COULD SHOW. I don't know what to do with them.

It's just so many of them!!!!




I have barely shown anything on my blog, which is sad and strange and just weird. I don't even show my art here which is weird too. But it's true. Since I got my iPhone june 2012 I have like 250 pictures a day. A DAY. EVERYDAY. For a year soon. On days where alot happened it can be around 1000. 

"Take your camera wherever you go use it as a visual diary;
          capture photos of obejects, places, people."

The best kind of diary.




Stuff like 100 000 deleted pictures hurt so bloody much. Especially the kind that document your life. That matters. Your work, and all the time, every single stuff filled with happiness, that you gave a part of yourself of, stuff that represent you - all gone. You just have to start over. Again and again. And it just hurts. So much.

(and it's not like I'm stupid and making the same mistake twice, they get deleted different ways every single time. My family and friends can't even understand it. It's like I have a curse or something. It's insane. So weird. And it breaks my heart.) Now I have three harddrives. Not happening ever again. Never. Not a chance.

I'm so happy some are still there, and the ones from this summer and 2011. I thought they were gone but remembered that by some luck the days before my crashed I copied some of the best ones to my dads harddrive. Luck or what? So some of them are still there. Well, 28 000-some-of-them. Imagine all the photographs I've taken... insane.

Here is a little green post. Can't wait 'till summer come. 

Jag läste nyss denna text jag fått skriven till mig av en vän. Gör mig så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen riktigt. Vänner är sånt man lever för. Är så himla sjukt att jag lärt känna så himla många via internet. Internet är ett stort ställe, enormt, och det känns så otroligt faktiskt. Så fint. Vännerna jag träffat genom bloggen och internet är dem närmaste jag har.

Denna text nedan fick jag skriven av en vän från andra sidan jorden, som jag träffade av en ren slump. Så jävla fint. Hon skriver så fina peppande ord att man blir varm i hela själen. Internet är typ bäst. 

"The internet allows you to dream while you are still awake" 

“Skydiving: It is not just a matter of life and death…it is much more important than that.”

 

I'm so bloody excited to skydive again. I did it the summer of 2011 when I got as a birthdaygift, a skydive. It'd been a dream for a long time, and it was just the best. I'm going to go skydiving this summer again, I need to. You get so addicted to it, and there is no stopping it. I'm surprised I've been able to stay on the ground for so long, I wanted to go back up again the moment my feet was on the ground again. I could really have their job. The guy I jumped with, I was his 9th dive for the day and he went up right after again. I was so jealous.

It was lovely though, because my team planned so we were in the air for an extra long time so I spent extra time admiring the beauty. It was absolutely unbelievable. I wish I had a camera  with me so you could get a feel of the extreme beauty up there. I wish I had captured that. It was insane. My mind blew about thousand times and I couldn't get over it. 
I really want to take the certificat for skydiving, so I could just go whenever really. That. would. be. incredible.

If you ever think about going skydiving, just do it. Honestly, you won't regret it for a second. Trust me on that one. 

Photos are screencaps from the video and pictures my mom and dad took.
READ THE ADVENTURE

fnuffe. 2010 & 2007.
i love him. yes, very much.

webcamselfie

Today it is someones birthday. Ada, someone who has come to mean so much to me, in just a short time, really. Who I can tell everything. If I were to tell you everything about this person and what she has come to mean, we could be here all day. But the toothpaste-incitent, all the endless long summer night we were up talking, laughing so hard you felt your six-pack forming, deep-shit talks for hours, insides jokes no-one understands.... so much. And we're so much alike, yet nothing like each other.

And so much creepy stuff has happened, so we've both come to the conclusion that we are, indeed, twins. Yes. And she is 100 km away from me... but this summer we'll meet, and it'll hopefully be so amazing and non-awkward, well, not to count on the awkward part... haha!

It started out as just comments, here. She commented on my blog. And they were my favorite, something special about them, that made me just want to talk to her... and later on I added her on Facebook and made her get skype... I have much to thank my blog for, have I mentioned that before? She is one of the most asdfghjkjhg {<unable to discribe it better, just amazing} people I've ever known.  

And she is so so so nice. Just purely nice. And, yes, she is stunning. Did I mention that?

{Feeling alot of this, this, and this coming up....! not to forget this too.}

Today the catalog with wallpapers came, so I've been looking through it. And I'm thinking white walls, with some kind of pattern. And on the wall where the window is, I really really want to cover that with different kinds of cool patterned fabric, like curtains over the whole wall. May sound weird, but I think it's going to be amazing! AH, so excited.

And I have a dream... I really really want a hammock chair. I've wanted one for years. Inside. Excited! This is so much fun!

I just woke up. A little sad to open my eyes and not see the blue sky and the top of the trees outside my window as I have the last few days. Well, it will be a good day anyway. Going to IKEA with my mum in a bit to get some new stuff for our new apartment. Ah, I love moving and all of this. I think it's so fun. Maybe that's just me? Most like when everything is done, I like the process. Maybe it is because I lived in the same apartment from birth to 14 years old, and always wanted to move. So now, when I get to, I love it... haha!

And next week I have to choose new wallpaper for  my room. I really have no idea what I want for my room.... so difficult!!

Someday, I'm going to own a labrador retriever. I'm so inlove with that breed. When I was little my by far biggest dream was to get a dog. But since both me and my mum was allergic it wasn't possible. When I was eight maybe, a woman, Monica, in our neighborhood was in a serious accident, she was hit by a car and breaking her leg so severely that the bone couldn't be saved and she was put in a wheelchair, and did her best to try different things to save her leg - none which worked sucessfully to build the new bone, and she did her best to stand the pain throughtout the coming years. But she had a labrador retriever, Bamse, which she now couldn't go on long walks with, which they both was used to. And since her husband worked long days he hadn't the time to go on daily walks, like Bamse had gotten everyday before. I started talking to them both, seeing her with her dog rolling around the neighboorhood in her wheelchair. And I became friends with the woman, and it ended up that I met them outside on their daily "rolls" - {yes, maybe is the more accurate word} around the neighborhood. I hung out with them all the time, and it was now daily, so everyday at nine o'clock, before I went to bed I met them outside and went with them. 

I always had a strong mind. And I'm very stubborn, so a big dog was so easy to handle for me and I don't think much of what I'm doing with dogs, but I've gotten a lot of complimants from a very early age that I'm very good with dogs, so I guess it's sort of natural. But looking back, I can't understand how she could trust an eightyear old go for three hour walks with such a big dog. When thinking back, I didn't think I was so young at all, but that's the mind of everyone at that age i think, but when seeing pictures from that time - I was so little.

But I loved him, and he loved me, and almost daily I went down to a little lake and walked around it, me and the dog. Going for such a long walks, playing, training... I loved him, and I remember feeling so proud walking with him, because he was so big and I so little. He was such a calm dog, and was loose almost all the time when we weren't on our walks.

When he saw me, coming home with my mom from getting groceries or something, coming from the parking lot, and he then was outside, he did this kind of run-walk towards me with his ears back and his paws going everywhere and was sprinting towards me... Oh, my love for that dog.. And his owner quickly became my best friend, and I hung out with them all the time, being over, helping her, giving her someone to talk to in her pain I guess, and helping taking care of her beautiful dog. I remember her getting out of her wheelchair and sitting herself down on a bench outside so I could sit and go around in her wheelchair. It was so much fun and she just laughed at me.

It didn't take long before she declared me as a part-owner of that dog, and he really was part mine which she always told people, that he was mine. I was so proud to call him mine. He was my first dog, he really was, and I saw him almost everyday, as much as I could, and going on daily "rolls" with him and Monica. I loved that dog so much, and I helpt taking care of him for years. Later on, the christmas when I was eleven - I got my own dog, as a christmaspresent - although that is a whole other story. My little Papillon named Cayenne. And since I now got my own dog I hadn't all the same time as I'd had before, but I actually remember, days after, knocking on their door and asking if I could take Bamse for a walk. "But you have your own dog now? Where is he?" was their respons, and I remember saying that he was boring, because he was soooo little and just slept, and was only a few weeks at that point so I couldn't take him for walks. And they just laughed at me. And I have always been more of a bigdog-person, small dogs doesn't really suit me - even if Cayenne was my dream, he wasn't my dream dog. If that makes sense. And I realize it so much now, I always loved dogs so much and it was such a hobby training them and all that. But now that is gone, and yesterday I trained a big dog again, and all that came back to me and it was so much fun. Big and small dogs really is so different, everything about them - it's almost like it's completely  different things altogether. I'm really more of a bigdog-person.

Later on, things got a bit complicated and I didn't take Bamse for so many walks anymore. I didn't have the time and my own two dogs now. I still saw him outside on his "rolls" with his owner, and he still made those sprints towards me, seeing me... Him and me really shared something special.

We moved and I didn't see him at all after that. My mum ran into Monica at the supermarket in june 2010, and she had told my mum that she finally was going to amputate her leg, after so many non-successful years of extreme pain trying to save it, and Bamse, who'd got sick - with both a joing disease {osteoarthritis} and then they found a tumor - had been put down because he was in so much pain... Hearing those news later on was so weird... He was my dog. I owned half his body - literally, we'd made a deal, I got his face and she got the rest of his body. I hadn't said goodbye... It still feels so weird that he isn't still here and it makes me so sad I'm close to tears. He was my best friend.

I haven't been back to where we lived since we moved. She now has two other dogs I've heard, and sometime soon I plan on visit where I lived for my first fourteen years on this planet. 


I'm over at my uncles house. He has a labrador as well, a brown gorgeous labrador. Fazer - like the chocolate. When he was little he was insane with all the energy in the world, but now, when he is seven, he has calmed down so much and he is so much like Bamse was... He really is the typical labrador now. I could hug him all day if I could.. And Fazer is now my new buddy and we go on walks and play and all that, and he is so happy, and he's so much like Bamse. They mean so much to me.... Labs really are the type of dog that are your best friend, just like in movies... 

Yes, someday, I'm going to own a labrador retriever.

You've all probably heard the news of Witney Houstons death, and almost everyone on facebook has a status saying "RIP" or something in that direction.. Honestly, I couldn't care less. Never been a fan of hers, and just because she is dead I'm not going to be all like "Oh i miss her, I've always been a fan" etc like the majority of people I've seen does. The fact that upsets and makes me so sad is the fact that hundred, thosands of people die everyday from starvation, dirty water and all that, and people doesn't even care and just looks the other way, but as soon as a celebrity dies - the majority of them from their own selfharm and drugs - everyone is heartbroken. I find that so extremely wrong. And that I don't care about her death might sound so heartless to you, but I've never liked her, didn't even know she existed much, didn't listen to her music, so just because she is dead I'm not going to act like I once cared to start with, you know?... like most people seem to do.

"They only care when you're dead".
{But as you probably can understand I'm not happy about her death at all, so don't interpret it that way}

I find it so heartbrokening that people die everyday, that so extremely many people die every minute, all the time from things you can help prevent, and all you do is look the other way. But as soon as someone famous die.... ah, i just can't understand it.. and it breaks me....

{and the same thing was with steve jobs. just can't make sense of where the worlds is heading....}

Hela dagen idag har bara varit ett stort asdfghjkl. Det är det enda jag kan förklara dagen med. Allt känns så otroligt jävla underbart och jag går runt med ett stort fånigt leende på läpparna. Framtiden känns så underbar just nu, även fast den kommer bli så jävla tuff, så kommer det vara värt varenda minut. Men jag ska inte låta min rädsla ta över mitt liv, i won't do it. Även fast det är den värsta känslan någonsin, att känna den rädslan, men det är bara att dy pushar dig igenom det och gör det du måste och vet att du vill. Det vet, i ditt hjärta, att du verkligen vill. Lita på din intuition. 

Always do what you are afraid to do. Åh, det kommer vara så fantastiskt.



Och var den bästa människan du kan vara. Att kunna gå och lägga sig varje kväll och känna att man har gjort något, och veta att om dagen varit dålig kan man gå och lägga sig, vakna upp och så är det en ny dag. En ny start.

Är som en sol just nu. Åh. Ska sätta upp lappar runt om i mitt rum, och påminna mig om det här hela tiden. Och alltid påminna mig om att göra något varje dag, som gör att jag kommer ett steg närmare min dröm. Det är det viktigaste: Always do better than you did yesterday. Något litet varje dag som gör att du kommer ett steg närmare. För världen möter ingen halvvägs, allt handlar om dig. And i'm not saying it will be easy, i'm saying it will be worth it.



Och jag vet precis vad jag vill. Hur jag vill ha det, på sätt och vis... Allt känns så nära just nu. Så möjligt. Om jag bara kämpar på, hela tiden. Och alltid minns detta. Det är så möjligt, allt. Livet. Inget kommer någonsin bli som du planerat dock, och det är väl livets egna present till oss alla. Jag tror på ödet, och det känns verkligen som allt som hänt mig har hänt av en orsak. För jag är den personen jag är idag tack vare det, och det känns som jag är så rätt. 

Hörde någonstans någon som sa: "Each person is born with like a little suitcase, and in that suitcase is all your talents and your dreams. And it always match perfectly, whatever your dreams are, your personality, your talent, your skill, are perfect for that dream." - och det känns verkligen så. Att min allergi som har tagit så mycket från mig har gjort att jag nu är praktiskt taget vegan, och fått mig att älska allt sådant, vilket jag inte tror skulle skett om jag inte var allergisk. Att jag aldrig fått resa som har gett mig en sådan otroligt kärlek för världen, och som betyder mer än vad ord kan förklara, och att jag vet att jag kommer resa jorden runt någon dag. Att allt som hänt mig, allt jag varit med om, har jag varit med om av en anledning. Allt är bara för perfekt för att vara bara ett sammanträffande. 



Alla vet nog känslan man har för någon kändis, ett band, vad som helst... Och känslan man får när man träffar dem, och får den där otroliga "fangirl"-känslan som fyller hela en. Känslan att det är så overkligt att de står framför en. Den känslan får jag när jag tänker på att resa och den känslan fyller hela mig. Att resa är för många en självklar sak, som något man tar för givet tror jag, även fast man kanske älskar det.. men det har det aldrig varit för mig. Och så länge jag kan minnas nu har jag velat utomlands. Och jag är så tacksam för att jag aldrig kunnat resa utomlands ändå, för jag tror aldrig att jag hade känt så här starkt om att resa om jag hade kunnat det. 

Jag vill heller inte resa utomlands för att de är så varmt, och fint och ligga på stranden hela dagarna, bo på något lyxigt hotell. Jag vill backpacka, bo jättebilligt och leva på det som finns för dagen. Uppleva kulturen, landet, alltid förflytta mig. Det har jag alltid velat. Och blir så lycklig när jag tänker på att jag någon gång snart kommer göra det. 



Och tidigare var jag så otroligt nere för att jag inte hade någon pojkvän. Jag trodde alltid att en pojkvän skulle lösa alla mina problem och allt skulle bli bättre, som nog alla tror vid ett eller annat tillfälle. Men det fick mig att kunna bli så stark på min egen hand, och när jag inte älskade mig själv skulle någon annan aldrig kunna älska mig.

Nu för tiden känns allt som en tävling också, och allt handlar om sex i dagens samhälle känns de som. Förhållanden som håller i någon vecka som syns på facebook där det skrivs "jag älskar dig mest" hela tiden, som egentligen inte betyder något alls... jag vill inte ha det. Inte alls. Och jag är så otroligt tacksam att jag aldrig haft något förhållande, faktiskt. Även fast jag känt mig så otroligt ensam många gånger. Det har fått mig att mogna något otroligt på min egen hand. Och när jag väl hittar honom, kommer det bli så mycket mer speciellt. 

Love when you are ready, not when you are lonely.

"And when I’m older and my daughter asks me who my first love was, I don’t wanna have to pull out an old album. I want to be able to point across the room and say 'he’s sitting right over there.'”

Jag känner mig så bekväm med mig själv, och jag älskar den jag är. Visst har jag dagar jag hatar allt som har med den jag är att göra, tycker jag är världens fulaste människa. Men sådana dagar har alla, och overall I love me. 

Happiness is the most attractive thing ever, baraett leende gör alla så himla fina och glada människor är så vackra. Och man lever bara en gång, så varför inte säga vad du tycker så du inte ligger där i sängen på kvällen på natten och inte kan sova och bara tänker på hur mycket du önskar att du gjorde eller sa just det... Lev i nuet, och gör det bästa av ditt liv du har. Life is what you make it, och om du ser allt som negativt kommer det självklart bara bli negativt... Världen är skit om det är det du väljer att se det, but the world has so much beauty too! 

Either you do it, or you don't. It's all up to you, you and nobody else.

Alla skratt. Alla minnen. Utan dig hade de tre åren av mitt liv inte varit detsamma. Och tack för alla skratt du gett mig, när ingen annan kunde. Du har fått mig känna mig så älskad och speciell. Utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag. Alla de där otroligt löjliga sakerna vi gjorde. Skratten som tog över och förstörde de där stackars människornas biokväll den där gången. De fula bilderna vi photoshoppade och skrattade åt tills vi inte fick luft. Allt bara vi förstod, som om vi hade ett eget språk. Alla skratt jag hade var tack vare dig, du är den enda som fått mig att skratta så mycket tills jag fått kramp i magen att jag bett dig att sluta - och så många gånger. Alla hjärtans dag. Alla skräckfilmer. Lektionerna där vi egentligen inte lärde oss någonting alls. Sommarkvällarna den där sommaren. Studsmattan vi spenderade nästan hela sommarlovet på. Den sommaren som vi nästan spenderade med varandra dygnet runt.

Du var anledningen till att jag orkade upp på morgonen många gånger. När jag var med dig försvann allt annat som alltid hemsökte mig annars. Jag tror inte att vi hade överlevt utan varandra då, det var som att två stjälar blev en då. 

You are the best friend I've ever had. Always know that you will forever be in my heart, no matter what. And you can be the most increadibly person, if you want to be. And i really think it was faith that brought us together... ♥

Jag vill åka nu, resa, upptäcka världen. Ni som läst min blogg ett tag vet att det är min största dröm.

Jag hör folk prata om att resa som om det är ingenting samtidigt som jag skulle göra vad som helst för att få åka. Jag har varit utomlands på riktigt en gång, till Grekland, när jag var 5 år. Efter det så har jag bara varit i Danmark några fåtal gånger, vilket jag inte riktigt räknar som utomlands då det är precis som Sverige, bara lite finare. Den allra största anledningen till varför vi heller inte åkt utomlands är på grund av min allergi...

Det var knappt att vi kom iväg till Grekland den gången, för att de var så rädda att något skulle hända med mig.

Jag skulle göra vad som helst för att slippa vara så här allergisk, allt skulle vara så mycket enklare då. Jag vet att jag kan resa, trots det, men jag kommer aldrig kunna gå till en resturang och bara kunna beställa någonting för att det låter gott och spännande, eller är landets specialitet eller liknande. Aldrig. Plus det är jag vegetarian (praktiskt taget vegan, förutom att jag har mjölk och hunung i te) vilket gör att jag har mindre valmöjligheter, dock något som absolut inte jag lider av då det är mitt eget val. Men jag är även allergisk mot kärnfrukter, så kan inte äta all frukt och vissa frukter kan jag bara äta vissa årstider... 

{Förra året} var jag och testade min största allergi, mot ägg, på sjukhuset. Min äggallergi har gjort att jag missat så mycket som alla andra kunnat göra, främst då jag inte ska vara i samma rum som ägg, för säkerhets skull, då det är luftburet. Jag kan då få en anafylaktisk chock, vilket betyder att luftvägarna täps igen och man kan inte andas alls. På sjukhuset var jag i samma rum då de vispade och stekte ägg, första gången någonsin. Och jag fick ingen reaktion alls. Kändes så otroligt skönt, som om mitt nya liv kunde börjas, där jag kunde göra så mycket mer. Men, efteråt sa de att jag ändå inte skulle vara i samma rum, då jag kan få en reaktion om mitt imunförsvar är försvagat just den dagen, av till exempel en förkylning. Så där var jag i samma skit igen...

Min äggallergi är fortfarande lika hög som när jag var liten, så den kommer aldrig växa bort...

Om några år när jag väl reser vill jag inte bara åka utomlands och bo på ett fint hotell som de flesta gör. Jag vill inte åka på semester till något fint ställe - jag vill resa, alltid förflytta mig, uppleva kulturen, se saker, leva som dem gör där. Backpacka och ha min ryggsäck och leva för dagen, samla minnen. Men just det känns det som att jag aldrig kommer kunna göra det, på grund av min allergi... Hur ska jag kunna åka till Afrika till exempel, och bo mitt ute i ingenstans där det enda som finns att äta är det lilla människorna har att erbjuda? Hur kommer jag kunna åka runt med min ryggsäck och leva på vad som finns för dagen, när jag är så allergisk och måste veta vad det finns i något innan jag äter det? 

En stor dröm är även att åka på ett utbytesår, och bo hos någon familj och studera utomlands. Hur ska jag kunna det? Vilken familj skulle vilja ta emot mig? 

Visst är det inte omöjligt, men jag säger bara att det inte lär vara lätt... alls. Och det värsta är väl när folk alltid måste fixa om i princip allt bara för att jag ska vara med och det känns bara som att jag är en börda då, för att jag är så allergisk. För vart man än är så handlar det alltid om mat, tänk efter, man äter ju alltid.. Vart man än är.

Mamma sa att när jag reser kan jag ju vara vegan. Men det fungerar inte heller. För veganer äter nötter som basföda och mycket annat jag inte tål, så det kan ju inte jag. Så om jag reser och letar efter någon veganmat lär det ju vara sådant jag inte tål ändå...

Det känns som jag bara vill skita i min allergi, och om jag nu får reaktionen så får jag väl det. För det känns inte som jag lever.. egentligen. Så har det känts länge nu. Men grejen är också, att om jag får reaktionen kanske inte ens dem på sjukhuset kan stoppa det.

Att resa jorden runt är en nog svår dröm som det är liksom, men allt detta gör det så mycket svårare... omöjligt? Kanske. Så när jag ligger och tänker på det som är min allra högsta dröm i livet känns allt lite extra omöjligt...

De flesta säger att jag är negativ när jag berättar det här. Men det känns mer som jag är realistisk, för det finns väl inte andra möjligheter?

skriva. radera. skriva. radera.
Då var det januari igen. 2012 denna gång.

Och HEJ människor. Någon måste ha länkat mig igen. Varför får jag inte veta vilka ni är som är så gulliga? Hallå! Jag blir ju asglad!

Ville bara titta in snabbt och hoppas att ni haft en jättefin nyårsafton. Jag sitter mest och oroar mig för framtiden just nu... åh. tvåtusentolv skrämmer mig.

Tvåtusentolv. Nytt år innebär nyårslöften för väldigt många. Förra året hade jag på tok för många löften som jag egentligen inte ville ha, utan skrev ner mest för att ha nyårslöften, så det gick lite åt pipan och jag sket i dem flesta. Men de viktigaste lyckades jag med, de jag verkligen kände att jag var tvungen för mig själv att göra just det året. 

Jag tror på att man bara ska ha ett nyårslöfte, egentligen. Ett. Så kan man spendera till exempel tio minuter varje dag på till exempel att spela gitarr, om det nu är något man verkligen vill lära sig. Vid årets slut lär man då vara väldigt bra, om man lagt ner de där 10 minuterna varje dag. Om man har för många lär det inte gå så bra. Ta ett, istället och lyckas med det!

Har ni några nyårslöften, eller mål, eller kanske bara något ni ser fram emot jättemycket i det nya året? Jag inget direkt nyårslöfte för i år dock, men jag har saker jag bokstavligen skulle dö av lycka om jag fick göra, som jag hoppas såååå att det blir av. Men det kan bara tid avgöra. Men har har en sak som jag ser fram emot galet mycket: fallskärmshoppet! Yes indeed, jag kommer hoppa i år igen, vilket nog inte förvånar många som läst detta. Så någon gång i mitten av året gör jag mitt andra fallskärmshopp. Sedan vill jag sååå gärna testa på att dyka, och klättra. Åh, att det inte blivit av ännu. AH. Men det SKA jag göra 2012 i alla fall. Innan jorden går under liksom. Har inte så lång tid på mig att uppfylla min lilla lista alltså, haha. 

2012. Ordet som jag inte tycker ser ut som ett årtal längre, och ser konstigare ut än de andra åren gjort när det slagit över, på grund av filmen 2012 och allt som varit med att jorden ska gå under. Vilket jag inte tror på alls, men jag vet många som är väldigt rädda för att de tror att det verkligen kommer hända...

I alla fall, om ni orkat igenom all denna text vill jag bara önska er En riktigt fin början på det nya året.


Until next year.