seven {i had a dream}
i had a dream. a dream about different contries before me and other worlds i've never known. a dream about the road as my home and the smiles of new people. landscapes i've never witnessed with my own eyes, always dreaming of sitting there infront of the computerscreen. i had a dream, that filled my every thought.
and maybe, it won't be just a dream; i won't allow it to be just a dream. it means to much to me.
dreams shouldn't be allowed to just stay dreams. that is too sad. you should make them reality.
The guy from New Delhi, India
and if you just smile at them or talk it breaks and there they are, happy and beautiful.
one dies, million cry....million die, no one cries
"They only care when you're dead".
{But as you probably can understand I'm not happy about her death at all, so don't interpret it that way}
I find it so heartbrokening that people die everyday, that so extremely many people die every minute, all the time from things you can help prevent, and all you do is look the other way. But as soon as someone famous die.... ah, i just can't understand it.. and it breaks me....
{and the same thing was with steve jobs. just can't make sense of where the worlds is heading....}
picture copyright http://www.givenow.com.au | edited by me
to get something you've never had, you have to do something you've never done
När jag var mindre och precis köpt eller fått en ny grej var jag så rätt för att använda den, för att jag var rädd att den skulle gå sönder eller repas, att jag tillslut inte använda den alls utan lät den bara ligga... bara för att jag var så rädd att ha sönder den. Men vad är det för mening med att ha saken då? Om man är så rädd att den ska gå sönder att man inte ens vågar använda den utan bara låter den ligga och damma igen.
Lite så är det med livet också, faktiskt... Vad är det för mening med att leva om man är så rädd för att dö, att man hoppar över att göra saker man verkligen vill? Det är först när man släpper taget om den rädslan man verkligen kan börjar leva. Faktiskt.
It’s better to have a worn out, loved, and used thing, than just the thing laying in the corner, collecting dust.. And the same thing goes with ourselves, and our lives. Always do what you are afraid to do, is so true. Don't let your fears control you're life..
Either you do it or you don't. There is no tomorrow, just now.
{always do what you are afraid to do} - - it's amazing how one little conversation can change things forever - -
Hela dagen idag har bara varit ett stort asdfghjkl. Det är det enda jag kan förklara dagen med. Allt känns så otroligt jävla underbart och jag går runt med ett stort fånigt leende på läpparna. Framtiden känns så underbar just nu, även fast den kommer bli så jävla tuff, så kommer det vara värt varenda minut. Men jag ska inte låta min rädsla ta över mitt liv, i won't do it. Även fast det är den värsta känslan någonsin, att känna den rädslan, men det är bara att dy pushar dig igenom det och gör det du måste och vet att du vill. Det vet, i ditt hjärta, att du verkligen vill. Lita på din intuition.
Always do what you are afraid to do. Åh, det kommer vara så fantastiskt.
Och var den bästa människan du kan vara. Att kunna gå och lägga sig varje kväll och känna att man har gjort något, och veta att om dagen varit dålig kan man gå och lägga sig, vakna upp och så är det en ny dag. En ny start.
Är som en sol just nu. Åh. Ska sätta upp lappar runt om i mitt rum, och påminna mig om det här hela tiden. Och alltid påminna mig om att göra något varje dag, som gör att jag kommer ett steg närmare min dröm. Det är det viktigaste: Always do better than you did yesterday. Något litet varje dag som gör att du kommer ett steg närmare. För världen möter ingen halvvägs, allt handlar om dig. And i'm not saying it will be easy, i'm saying it will be worth it.
Och jag vet precis vad jag vill. Hur jag vill ha det, på sätt och vis... Allt känns så nära just nu. Så möjligt. Om jag bara kämpar på, hela tiden. Och alltid minns detta. Det är så möjligt, allt. Livet. Inget kommer någonsin bli som du planerat dock, och det är väl livets egna present till oss alla. Jag tror på ödet, och det känns verkligen som allt som hänt mig har hänt av en orsak. För jag är den personen jag är idag tack vare det, och det känns som jag är så rätt.
Hörde någonstans någon som sa: "Each person is born with like a little suitcase, and in that suitcase is all your talents and your dreams. And it always match perfectly, whatever your dreams are, your personality, your talent, your skill, are perfect for that dream." - och det känns verkligen så. Att min allergi som har tagit så mycket från mig har gjort att jag nu är praktiskt taget vegan, och fått mig att älska allt sådant, vilket jag inte tror skulle skett om jag inte var allergisk. Att jag aldrig fått resa som har gett mig en sådan otroligt kärlek för världen, och som betyder mer än vad ord kan förklara, och att jag vet att jag kommer resa jorden runt någon dag. Att allt som hänt mig, allt jag varit med om, har jag varit med om av en anledning. Allt är bara för perfekt för att vara bara ett sammanträffande.
Alla vet nog känslan man har för någon kändis, ett band, vad som helst... Och känslan man får när man träffar dem, och får den där otroliga "fangirl"-känslan som fyller hela en. Känslan att det är så overkligt att de står framför en. Den känslan får jag när jag tänker på att resa och den känslan fyller hela mig. Att resa är för många en självklar sak, som något man tar för givet tror jag, även fast man kanske älskar det.. men det har det aldrig varit för mig. Och så länge jag kan minnas nu har jag velat utomlands. Och jag är så tacksam för att jag aldrig kunnat resa utomlands ändå, för jag tror aldrig att jag hade känt så här starkt om att resa om jag hade kunnat det.
Jag vill heller inte resa utomlands för att de är så varmt, och fint och ligga på stranden hela dagarna, bo på något lyxigt hotell. Jag vill backpacka, bo jättebilligt och leva på det som finns för dagen. Uppleva kulturen, landet, alltid förflytta mig. Det har jag alltid velat. Och blir så lycklig när jag tänker på att jag någon gång snart kommer göra det.
Och tidigare var jag så otroligt nere för att jag inte hade någon pojkvän. Jag trodde alltid att en pojkvän skulle lösa alla mina problem och allt skulle bli bättre, som nog alla tror vid ett eller annat tillfälle. Men det fick mig att kunna bli så stark på min egen hand, och när jag inte älskade mig själv skulle någon annan aldrig kunna älska mig.
Nu för tiden känns allt som en tävling också, och allt handlar om sex i dagens samhälle känns de som. Förhållanden som håller i någon vecka som syns på facebook där det skrivs "jag älskar dig mest" hela tiden, som egentligen inte betyder något alls... jag vill inte ha det. Inte alls. Och jag är så otroligt tacksam att jag aldrig haft något förhållande, faktiskt. Även fast jag känt mig så otroligt ensam många gånger. Det har fått mig att mogna något otroligt på min egen hand. Och när jag väl hittar honom, kommer det bli så mycket mer speciellt.
Love when you are ready, not when you are lonely.
Jag känner mig så bekväm med mig själv, och jag älskar den jag är. Visst har jag dagar jag hatar allt som har med den jag är att göra, tycker jag är världens fulaste människa. Men sådana dagar har alla, och overall I love me.
Happiness is the most attractive thing ever, baraett leende gör alla så himla fina och glada människor är så vackra. Och man lever bara en gång, så varför inte säga vad du tycker så du inte ligger där i sängen på kvällen på natten och inte kan sova och bara tänker på hur mycket du önskar att du gjorde eller sa just det... Lev i nuet, och gör det bästa av ditt liv du har. Life is what you make it, och om du ser allt som negativt kommer det självklart bara bli negativt... Världen är skit om det är det du väljer att se det, but the world has so much beauty too!
Either you do it, or you don't. It's all up to you, you and nobody else.
{It's amazing how one little conversation can change everything. 2012-01-14 = a life changing day. skrivet igår, känns fortfarande helt adfghjk även idag. åh. bästa känslan någonsin. we will make it work.
twinis gotta twin.}
try to be free
you don't have a soul. you are a soul, you have a body.
Alla skratt. Alla minnen. Utan dig hade de tre åren av mitt liv inte varit detsamma. Och tack för alla skratt du gett mig, när ingen annan kunde. Du har fått mig känna mig så älskad och speciell. Utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag. Alla de där otroligt löjliga sakerna vi gjorde. Skratten som tog över och förstörde de där stackars människornas biokväll den där gången. De fula bilderna vi photoshoppade och skrattade åt tills vi inte fick luft. Allt bara vi förstod, som om vi hade ett eget språk. Alla skratt jag hade var tack vare dig, du är den enda som fått mig att skratta så mycket tills jag fått kramp i magen att jag bett dig att sluta - och så många gånger. Alla hjärtans dag. Alla skräckfilmer. Lektionerna där vi egentligen inte lärde oss någonting alls. Sommarkvällarna den där sommaren. Studsmattan vi spenderade nästan hela sommarlovet på. Den sommaren som vi nästan spenderade med varandra dygnet runt.
Du var anledningen till att jag orkade upp på morgonen många gånger. När jag var med dig försvann allt annat som alltid hemsökte mig annars. Jag tror inte att vi hade överlevt utan varandra då, det var som att två stjälar blev en då.
You are the best friend I've ever had. Always know that you will forever be in my heart, no matter what. And you can be the most increadibly person, if you want to be. And i really think it was faith that brought us together... ♥
two thousand twelve, surprise me
Tvåtusentolv. Nytt år innebär nyårslöften för väldigt många. Förra året hade jag på tok för många löften som jag egentligen inte ville ha, utan skrev ner mest för att ha nyårslöften, så det gick lite åt pipan och jag sket i dem flesta. Men de viktigaste lyckades jag med, de jag verkligen kände att jag var tvungen för mig själv att göra just det året.
Jag tror på att man bara ska ha ett nyårslöfte, egentligen. Ett. Så kan man spendera till exempel tio minuter varje dag på till exempel att spela gitarr, om det nu är något man verkligen vill lära sig. Vid årets slut lär man då vara väldigt bra, om man lagt ner de där 10 minuterna varje dag. Om man har för många lär det inte gå så bra. Ta ett, istället och lyckas med det!
I alla fall, om ni orkat igenom all denna text vill jag bara önska er En riktigt fin början på det nya året.
Until next year.
The gift of giving
Nu så här vid juletid är väl alla stressade över vad man ska ge sina nära och kära i julklapp, och att man kanske inte har råd med just den där dyra grejen de har önskat sig och att de annars inte kommer bli glada. Men det handlar inte om julklapparna man får egentligen, eller hur många och dyra det var. Jag tror det lite har glömts vad julen egentligen handlar om och mer är en tid för julklappar och att få.
Jag minns dock en sak, en sak av alla de hundratals grejer man önskade sig. En sak. Min hund. Min underbara hund jag fick i julklapp. Förmodligen varenda barns dröm, och min blev uppfylld. Inte på tusen år trodde jag att jag skulle få en hund, då jag är pälsallergiker också.. och en hund, i julklapp? Aldrig. Men det fick jag. År 2006, elva år gammal. Världens bästa julklapp eller vad?
Exakt 5 år imorgon, på julafton, sedan han kom hit.
Det är mycket onödigt man får också, som man egentligen inte behövde eller ville ha. Därför tycker jag att man borde lägga ner tid och göra något själv från hjärtat, och kanske två, tre julklappar istället för många. De skulle nog uppskattas så mycket mer.
Så ge din kärlek och tid.
i väntan på bättre tider // medans jag uppenbarligen går fel
allt är okej, men ändå känns allt så fel. eller så är det bara för att jag inte gillar "okej". det känns som att jag inte passar in i livet på något vis och väggarna kommer centimeter för centimeter närmare tills de tillslut krossar allt i sin väg. men ändå händer ingenting. jag ser livet åka förbi utan att jag gör någonting, utan att bry sig om faktumet tillräckligt. men allt känns så fucking jävla fel. känns som jag står fastfrusen medans jag ser något hemskt hända, men jag kan inte göra något åt det...
jag får helt enkelt ta och stå här, fastfrusen, väntandes...
lättare andetag
naturens vackra bommul fyller hela luften, små vita fjun flyger runt överallt och lyser upp av solens strålar som träffar dem. jag är helt säker att de flyger bara för min skull, bara så att jag skulle få se deras skönhet just nu. jorden snurrar bara för min skull ett ögonblick. allt är mycket lättare nu. det känns som chanserna är större nu.
fan va bra jag är, egentligen.
finding words for happiness is a hard thing
i'm glad you're my father -
Today is my dads birthday. And though I don't tell him very often i love him so much. We often fighted about stupid things before, because we are so alike. We are both soo stubborn, what we said are right and everything just ended with that we were angry with one and other. My dad and I are so alike, in many ways. It's him I've taken over from the most. With my brother it's the contrary, he's taken over from my mother.
But it wasn't that we always fighted a few years ago, just that we wasn't very close. I think it's mostely because we don't open up much. We are the ones who think we can handle everything on our own, and two people like that doesn't open up to each other too much, haha. But now we are closer than I can remember us being, and it's wonderful.
Today my father turns 42. 15330 days, wow. And I hope there's gonna be a lot more of his birthdays to celebrate, and many more days with him!
I love you dad. ♥ Happy birthday!
The shell of humans
I have thought about something. Flaws. We all have them. And most of us hate them so much that we go by spending many hours trying to hide them. But why? What would you be without your flaws? You would be just like everyone else, ordinary, melt in with everybody else. No one would want you for you because it would be so many other versions just like you.
Your flaws are you. That is what makes you you. That’s what makes you special.
One thing I don’t understand is looks, in general. The purpose of them. Why does they even exist? Everything maybe just is a test. Who makes it through and who falls down? Why couldn’t you just see directly into ones soul? Looks just make everything so much harder for so many people. Some even end their own life because they, in the end are so sure that they will never be who they dream of, they will never have their dream looks, their dream shell. Because that is how I see it, it is just shells.
Wouldn’t it be just so much easier if people could just directly see into your soul? See what you are capable of, see your dreams, ambitions, if they could see you and not your looks. Instead they see this incorrect, unfixable shell that represents you. A shell you cannot change, one which is with you your whole lifetime, whether you like it or not. You couldn’t choose, not a single thing - it was just given to you, just like that. It is a shell people judge often without caring about getting to know the person behind the shell, the person inside with all incredible possibilities.
Just with a look some people know, that you aren’t good enough, or at least that is what they think they know. What they want to know, just to make them self feel so much better about their own flaws, which they are trying their best not to show to the world. They are trying the impossible thing - to be ‘perfect’.
But then, maybe, it is all figured out. Maybe it is, I mean really. Maybe it is so that the ones who stay in your life, who sees the greatness of your soul behind your appearance, behind everything ordinary other people see with just one glance. Maybe it is so that the ones who take the time to get to know the person you are, instead of the person they see in front of you, they are the ones who really deserves you.
Life can’t be easy; I don’t demand that it has to be. But why did the one who made it – this so hard and impossible? I mean, couldn’t we at least get a little help when we really needed it? But that’s maybe just the point too. If we couldn’t make it on our own, but instead just get all we wanted every time we faced something hard… That would be really pointless, wouldn’t it?
You know those days when you beg for forgiveness, beg for things to come back to the way it was, just because you were really stupid? You know, just incredibly dumb? If they did everything when you asked them to, just like that, would we learn not to do them again? Would we learn to appreciate things for what it is and not just wish for other things?
No.
I want to believe that there is something more than just this. This shallow, naive place of dumb people I am working so hard to figure out. And I believe there is. But we have to fight and fight again without giving up if we are ever going to find those special people who understand you for you, who make this world feel like another place, a more beautiful place. Those people who match your soul perfectly.
I want to believe in that someone figured it all out, this all out. That all that happens is meant to be happening. That everything somehow matches perfect together.
But I don’t think that whoever created us could see what the world would become when he did. This insane place that I, in this moment don’t want to be in… I believe my time will come, just not just this second. I just have to accept and wait for it. But that’s the hard thing. Waiting. Because you don’t know how long you have to wait. I would like to believe that everything happens for a reason. Maybe not for a reason that happens right this second or the one after, but for the whole big picture.
I just wish people were different. But maybe they are? Just that I haven’t met the ones that are yet? The ones who is going to make my life feel like flying trough the sky, the ones who are going to make me happier than I have ever been, the ones who are going to make my life feel complete, but in a place I still could dream. Maybe it is all meant for me to get out and explore the world, and to find them on the way.
Don’t judge the book by its cover. Don’t judge a snail by its shell.
But that seems to be a rather impossible thing now days. I just hope that this, what we have now leads to something bigger, something better in the future. That the people living in the future can look back at us and really think that we are stupid.
Because we really are, I just hope that there is still hope left in the world. Because I haven’t given up get.
And I am not going to either.
/Hannah Maria Katharina Larsson
Me, myself and I
Känns att det är dags för er att lära känna personen bakom texten och fotografierna lite bättre.
Hannah Larsson heter jag. Jag är en fjorton år gammal liten Lucia och fyller femton år den 13e december. Jag föddes kämpandes för livet, två månader tidigare än planerna. Men jag kämpade, och överlevde. Min dröm är att kunna sitta där i den ännu helt okända framtiden, le och känna mig otroligt stolt över mitt liv. Inte ångra något som jag kunde gjort men aldrig vågade. Det är målet.
Jag älskar galna utmaningar och är väldigt envis.
Jag älskar att fotografera. Jag gillar att kunna frysa ett ögonblick och kunna titta tillbaka på det och känna vad jag kände i det ögonblicket. Kunna visa folk min egna lilla värld ur kamerans sökare. Kameran följer med överallt. Klarar mig inte utan den vid min sida, mitt sett att beskriva saker ur min syn, de där småsakerna de flesta inte lägger märke till. Min värld. Har fotograferat i fyra år, tack vare min hund som kom julaftonen 2006 ville jag dokumentera hans liv, vilket ledde till en stor kärlek till kameran. Första systemkameran köptes 8 Januari 2009 och därifrån har jag utvecklats något enormt! Jag älskar även att skriva vilket jag har gjort sedan jag var liten.
Jag älskar konst och att måla. När man verkligen känner sig inspirerad av någonting eller någon och sätter sig och ritar. Beskriver hur man känner med hjälp av pennor. Något riktigt vackert.
Jag tror att det finns liv efter döden och jag tror även att det finns något så mycket större än livet där ute i det oändliga universumet. Tänk att alla stjärnor är en sol, hur skulle det inte kunna finnas mer? Och om universum är oändligt, hur skulle det inte kunna finnas annat liv någonstans långt borta?
Ettusentrehundranio ord
Något jag har tänkt på. Det här med ’mod’. Vi går runt rädda för att misslyckas, göra bort oss. Vi vågar inte vara oss själva till hundra procent för att vi är rädda för vad folk ska tycka om oss. Varför är det så egentligen? Den endas åsikter som ska betyda något är dina egna. Man ska inte låta svaga människor som livnär sig på att få andra att må dåligt så de kan må bra, vinna. Så himla många har till exempel höjdrädsla. Jag har hur många gånger som helst hört i en mening när jag berättat något som jag skulle tycka var hur roligt som helst; ”men gud, det vågar inte jag. Jag är höjdrädd”. Vi lever nu, hur kan vi låta rädslor sätta stopp för oss att uppleva fantastiska saker och göra saker vi egentligen vill? Man borde se varje rädsla och fobi man har som en utmaning istället för ett hinder.
Jag har många, många gånger inte velat göra någonting på grund av rädlsor. Man vet inte vad folk ska tycka om en, hur det ska gå och vad som ska hända. Om allt kommer bli helt pannkaka och allt går åt pipsvängen. Ju mer man tänker på saken ju mer talar man om för sig själv hur dåligt det kommer gå. När jag ändå i allra sista stund bestämmer mig för att göra saken, för jag vet att jag kommer ångra mig annars så får jag jätteroligt. Allt jag oroat mig för innan var bara hur löjligt som helst.
Livet är här och nu. Hur ditt liv än ser ut kan du ändra på det om du inte gillar sättet det ser ut på. Du kan ändra på det till exakt hur du vill att det ska bli och se ut. Det gäller bara att ta steget ut. Kasta dig ut i mörktet. I något okänt, till något du inte vet vart du kommer. När du står vid ett vägskjäl i livet och inte vet vilken väg du ska ta, vilken som är rätt – chansa. Det kan inte bli värre än att du måste gå tillbaka och välja den andra vägen igen. Det är bättre att ha gjort det och misslyckats, än att inte ha gjort det överhuvudtaget. Och senare i livet tittat tillbaka på saken och ångrat sig. Tänk vilja möjligheter det finns, bara man vågar. Det är alltid svårt, men är inte det hela grejen? Hur kul skulle en utmaning vara om allt gick som smort och ingenting annat hände, skulle vi då uppskatta det?
Att kasta sig ut i något okänt är läskigt. Man vet inte vart man kan tänkas komma, om det är menat att man ska vara där eller om man inte kommer höra hemma alls. Tänk att du är gammal och sitter och tittar tillbaka på ditt liv. Jag skulle absolut inte vilja se en svag tjej som sitter och tycker synd om sig själv, ensam för att hon inte vågar ta steget ut i det som hon inte vet vad det är. Inte vilja se en tjej som inte vågar göra saker för att hon är rädd för vad som skulle kunna hända. Jag skulle vilja se en stark tjej som verkligen vågar vara sig själv, stå för sina åsikter och vågar göra läskiga saker trots att de är just det. Vågar utmana sig själv och testa på nya saker i livet. Jag vill se en tjej som haft alla odds emot sig men ändå lyckats. Jag berättade tidigare att jag skulle vilja bestiga Mount Everest. Omöjligt enligt vissa och bara skratt och ett ironiskt ”Lycka till” från andra. Men jag ska vara den tjejen som står på toppen av Mount Everest och ler med hjärtat bultande av den underbara känsla att jag klarat det när ingen annan förutom mig trodde att jag skulle kunna klara det. Där ska jag stå och bevisa dem fel. Om någon annan gjort det innan, varför skulle inte jag kunna klara av samma sak? Ingenting är omöjligt om du aldrig slutar tro på dig själv. Det är när du slutar tro, hoppas och drömma allt sätter krokben för dig.
Om du inte lyckas just nu, ge inte upp. Fortsätt kämpa, för din stund kommer. Försök, försök och försök igen tills du lyckas. Tro på dig själv. Visst kan allt kännas hopplöst. Omöjligt. Du kan ha haft världens hemskaste bakgrund där allt bara har varit dåligt. Men det som hänt har hänt och du kan inte ändra på det. Men någonting du kan ändra på är framtiden. Alla möjligheter finns. Alla. Livet är en utmaning. Ibland känns allting svårare än någonsin. Men det gäller att uppskatta det man har. Jag har många gånger inte uppskattat något förrens det är borta och först då insett vilken otrolig tur jag hade. Men bara förrens det var borta insåg jag det. Varför ska det vara så? Titta på ditt liv och uppskatta varje liten bra grej. Allting är inte dåligt, det finns så många bra saker. Jag har för att nämna smått; en helt underbar familj. Finaste vännerna. Helt otroliga möjligheter och ett helt liv framför mig redo att levas! Jag har hur många drömmar som helst, redo att prickas av på listan. Jag har hopp och tro.
Man vet aldrig vart livet tar en. Vart vinden kommer blåsa ifrån för håll och vart den tar en med sig. Men är det inte det som är det roliga med allt? Hur roligt hade det varit om man visste exakt vad som hade hänt? Visst hade det varit bra så man kunde förhindra misstagen. Men det är faktiskt sant att man lär sig av sina misstag. Av mitt ena lärde jag mig till exempel att uppskatta vad jag har istället för att vara ledsen över det som jag inte hade. Misstag är bra, även om det kan kännas förjävligt i stunden de händer. Ibland öppnar misstag ett helt nytt kapitel i livet. Utan mina misstag hade jag inte varit där jag är idag. Inte varit den person jag blivit.
”Den enda person du måste lära dig leva med, är dig själv”. Ett så otroligt sant citat. Vem du vill vara och vem du är kanske inte ger samma svar. Ännu. Låt inte andra personer som inte är värda att ändra dig, göra det. Var starkare än dem är och fortsätt att vara dig själv. Vinn istället för att förlora.
Glöm aldrig att du kan bli vad du vill. Allt du någonsin kan tänka dig väntar på dig i framtiden. Men glöm aldrig att våga tro på dig själv. Livet är nu och det är för fantastiskt för att gå miste om. Lev ditt alldeles egna drömliv! Var den personen som gammal kan sitta där, gråhårig och titta tillbaka på sitt liv och le. Inte för att allt varit exakt så man velat, utan för att man försökt utan att gett upp, vågat att kasta sig ut i det okända och trott på sig själv när allt annat sa att det var omöjligt.
Idag är jag stolt över mig själv. Och ni som inte förstod det innan; JAG KLARADE DET! Jag är fortfarande lika allergisk mot ägg som jag var innan och kommer förmodligen aldrig kunna äta det, eller våldgästa kompisar utan att de planerat så de inte har haft ägg innan jag kommer osv. MEN jag kan vara i samma rum som ägg, den luftburna allergin är borta. Ingen kan förstå hur otroligt lycklig jag är!!! Glädjerus hela dagen. Dagen som öppnade alla möjligheter. Morgondagen är full av möjligheter som inte fanns där igår.
Detta ska firas med kryssning som jag inte fått åka innan på grund av all mat. ;)
LYCKA! Uppskatta de små sakerna! Och grattis om du orkade dig igenom detta. Älskar att plottra ner mina tankar, men skulle ju vara lite tragiskt om ingen alls orkade sig igenom dem, haha!
/HL
Nine eleven
Idag är det nio år sedan ett flygplan körde in i World Trade Centers tvillingtorn och ungefär 3000 personer dog. Nio år sedan tusentals personer förlorade sina nära och kära, sina familjemedlemmar, sin stora kärlek, sin vän. Över trehundra personer av de som omkom var även där för att hjälpa till, men hann inte ut när byggnaderna kollapsade.
Idag är den nio år sedan denna otroligt hemska händelse skedde som ingen kommer glömma… Idag skänker jag en tanke åt alla dem som dog och förlorade någon under denna dag för nio år sedan.
You're all angels now. ♥
/Hannah Larsson
Vad är eran åsikt om delfinarier?
Det är nog många som känner mig som vet att mitt favoritdjur överhuvud taget är en delfin. Närmare bestämt Späckhuggare (Orcinus orca). Jag hittade nyss ett gammalt inlägg på min första blogg där jag skrev om att det var mitt favoritdjur. Det kom upp tidigare idag att det var mitt favoritdjur. När jag sa det var det första hon sa "OJ, de är farliga… En späckhuggare dödade ju en tränare för inte så länge sedan". Är det så synen har blivit hos de flesta nu? Visst, Späckhuggare är på toppen av näringskedjan i havet och kan väl anses som 'farlig', precis som hajen som för övrigt mer är missförstådda, enligt mig.
Visste ni förresten att det inte finns någonting nedskriven om att en Späckhuggare skulle ha dödat en människa i det fria. Tillikum, som ledde till att Dawn Brancheau drunknade var i fångenskap. De enda fall där en människa blivit skadad av en Späckhuggare har skett i fångenskap, och för er som inte vet finns det folk som simmar med Späckhuggare i det fria. Jag tycker det är hemskt och jag förstår inte hur man han ha sådana fantastiska djur i fångenskap (pratar om alla djur nu). Tänk dig, en delfin som brukar simma flera mil om dagen och ha hela havet som bassäng blir instängd i en liten bassäng och måste göra konster för att få mat. De som brukar äta och jaga levande fisk blir matad med död fisk. Man ska inte tro att delfiner ler hela tiden för att det ser ut som det…
På Sveriges enda delfinarium, Kolmårdens delfinarium har över 60 delfiner dött. Det är ovanligt att de överlever sina tonår i fångenskap fast kan bli uppemot 50 år i det fria. De får ofta stressrelaterade sjukdomar, som t ex magsår. De får även medicin så att de inte stressa ihjäl och dör och antibiotika dagligen så att de inte ska få allvarliga infektioner av kloret de har i bassängerna. Det har även hänt att delfiner i fångenskap begått självmord. De andas inte heller automatiskt som vi människor gör utan varje andetag de tar gör de medvetet så de kan helt enkelt sluta andas. De har även hänt att de tagit självmord genom att simma in i betongväggarna i poolen. Det sägs att djurparker och delfinarier är ett sätt att lära människor mer om djur.
Men vad lär vi oss av att titta på uppträdande djur i fångenskap? Kolmården försvarar sig även med att säga att de bedriver forskning för att försöka hitta ett sätt att motverka att delfinerna dör när de fastnar i fiskarnas nät då de inte kan hämta luft. Men hur kan de bedriva en forskning på en delfin i fångenskap när dens beteende blir annorlunda och en delfin i fångenskap inte kan använda sitt sonarsystem för att granska saker med, mot en betongvägg som i fria havet. Lotten Odh skrev i sin bok att det var som att forska mänskligt beteende på en människa som varit instängd i en garderob hela ditt liv och ni hör ju själva hur likt de skulle vara en normal människa. Det är bara ett sätt att försvara sig så de kan ha kvar delfinerna och fortsätta tjäna pengar på.
Vad vi framförallt lär oss av att se delfiner i fångenskap är att acceptera fångst, utnyttjande och förlöjligande av vilda djur. Det är även vad vi lär barnen vi tar dit för att kolla på delfinerna. I det fria är en delfins medellivsålder på ett Öressvin, som är delfinen vi mest ser på delfinarium, 45 år. På ett delfinarium har de tur om de blir över 5 år.
Detta gäller inte bara Överssvin i fångenskap utan alla delfiner. Och djur i allmänhet!
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst om hur hemskt det är men ni skulle nog inte orka läsa allt. Ni som vill veta mera tycker jag verkligen ska ta sin tid och läsa Delfiner & Människor - Möten, mystik och forskning av Lotten Odh där det står mycket om delfiner i fångenskap och mycket mera. The Cove borde ni också ta er och se.
Hur ser ni på delfiner och andra djur i fångenskap ? Hör de hemma där?
Är jag helt ensam om att tycka att inget djur överhuvud taget inte alls hör hemma i fångenskap på ett zoo?!
/HL
**Måste poängtera att jag inte kastar skit på de som jobbar på delfinarium utan jag tror att de flesta verkligen har fått en väldigt fin kontakt med delfinerna och att delfinerna verkligen älskar sina tränare och de övriga som jobbar där. Jag tror även att de som jobbar där verkligen försöker få dem att må så bra som möjligt under de omständigheterna. De som jobbar på delfinarium eller på zoon för övrigt är inte ansvarig för att de är i fångenskap. De försöker bara ta hand om dem och försöka få dem att må så bra som möjligt. De är vad jag tror. Men det tycker inte jag gör det är okej oavsett.
