Då var det april och påsklov igen och dags för det årliga besöket av denna fina person. Vi har setts med ett års mellanrum de senaste tre åren, varje påsklov. Vi träffades genom bloggen för sisådär 5 år sedan, och träffades för första gången när hon var i Stockholm november 2010, och gick runt i olika affärer och provade fula kläder och skrattade tills vi inte kunde andas. Man har ju lite roliga minnen tillsammans, om man säger så.

Var ett år sedan sist vi sågs och kände mig lite som en gammal släkting när jag mötte upp henne på tågstationen och var helt "oooh så lång du blivit" osv osv. Det var himla underbara 3 dagar, och gick med kameran runt halsen en hel del. Har några tusen bilder att ta mig igenom. (Vet inte hur det ska gå riktigt. Långsam dator + en fotograf med många tusentals bilder är aldrig en bra kombination).

Nu ska det inte gå ett år tills nästa gång. Helst bara några veckor. Gillar inte att mina bästa vänner bor så långt borta, vill ju ha allihopa här så man kan krama på dem varenda dag. 

^^Det bara skriker bus om hela denna grabb alltså. Busungen själv.

^^Att springa baklänges och fota medans man har en liten tjej som springer efter och skriker
av skratt gör en rätt så jätteglad. 

^^Snorig och söt liten tjej som sprungit ifatt mig.

Fin liten familj alltså. Barn är så jädrans fina. Små lyckopiller i liten människoform.

Knowing this family has brought alot of smiles. It's been fantastic being around these twins since they were born too, seeing them grow up. It's makes you look at life a bit differently, seeing lifes formed really makes your view on life different. I can't even begin to imagine what all you parents feel out there. Wow. Overwhelming.

And having two twins and a big brother on top of that, it's never quite boring.
I was asked if I wanted to go on a little trip with these guys a few weeks ago, which I did and I brought my camera. So lovely. I have over five hundred of photographs from this. I'll come back to it and show more someday, given I like alot of them.

I have so much stuff to publish I could post 10 post a day, if not more. I won't though, but I could! This is so lovely and exciting. 


// {link} and {link} and {link} and {link] and {link} <<watch them grow. they are randomly
throughout my whole blog really. it's a few of them of these out there. //

Renata, Jamil, Wilma och jag. Självutlösare.

 

Påsklovet 2011 kom en fin vän ner hit som bor 4 timmar bort. Wilma. En vän jag träffade genom bloggen för många år sedan och vi har spenderat många timmar på telefonsamtal om ingenting egentligen, nu på senaste året har det knappt blivit något alls, men när vi väl pratar är det precis som förut.

Den veckan blev det en hel del fotografering, uppekvällar, studsmatthoppning i vårsolen, vårsippefoton, blommiga solglasögon, jag upptäckte kärleken för instagram (och jag snodde Wilmas iPhone hela tiden för att lägga upp på hennes instagram och sedan kunna ta bilderna och använda på annat håll, åh vad jag gillade det!).

Minns hur Wilma alltid, så fort hon vaknade, tog iPhonen och tog en bild på sig själv, helt nyvaken. "Man måste ju dokumentera". Haha!

 

Vi försökte oss även på att vara vaken två nätter i rad, så vi smög ner och poppade största skålen med popcorn och satte på Harry Potter för att 10 minuter in vara för trötta så vi tröck i oss lite av popcornen bara för att och gick och lade oss. Var ett fint påsklov. Två år sedan, tiden går. Helt sjukt egentligen.

 

A friend I made on the train home from Stockholm the other day. The first person I've really talked to on a train, or in general traveling by public transportation, at all. You just don't here in Sweden. You keep to yourself with this emotionless face on. 

There was a problem with the train and I sat with headphones on and didn't know what was going on; so I asked the guy next to me if he knew, in swedish. He looked so confused and had no idea what I was saying. I asked if he spoke english and repeted the question. He laughed and said he was just about to ask me the same question. I asked where he was from: India. Working for Scania in my town.

And we got talking. About everything. Traveling, India, his family, people in Sweden, his work here etc. I also asked if I could photograph him. It was a lovely ending to a very lovely day and something I won't forget. 

 

I wish people did this everywhere, like this was something you did everyday. People are so beautiful. I've started smiling at people too. Just randomly at the street. They could look like the most serious, sad or just generally just not people you'd wanna talk to. And then their whole face changes, and they smile back, most often. It just makes you so happy.

I feel like most of the time it's like we swedish people have this pokerface
and if you just smile at them or talk it breaks and there they are, happy and beautiful. 

Selfportrait.
Work in PS cs5

This is what it looks like when I play with images in Photoshop at 1 am in the morning. 
It is so fun!!! Brings out the artist in me to a full. Most of the things turn out pretty disturbing, but I like it
(the ones of me scares my mom though, haha!)

Any thoughts? Vad tycker ni? I quite like this piece.
I want a big poster of it in my room, wouldn't that be creepy and fun having staring at you twentyfourseven, haha!

Pleeeease, you should all comment more. I love talking to you all. It's so quite in here.

Model: me
Selfportraits

 

Dessa bilder var ju lite kluriga att ta, men ack så roligt. Jag har ingen fjärrutlösare, så jag fick chansa på fokuset, ställa självutlösaren på 2 sekunder, springa och försöka se lite fin ut - innan bilden togs. Man fick ju ett litet träningspass samtidigt, med tanke på att jag var tvungen att göra så med varje bild och jag tog ungefär 300st. Men kul var det!
Världskartan är förresten en av mina mest dyrbara ägodelar. Hittade den på en secondhand en vårig dag för en tia förra året. National Geographic, March 1957. Min absoluta favorit. Någonsin.

Berätta gärna vad ni tycker om bilderna!!
Vart vill ni resa allra helst just nu? Själv är det en resa till London som önskas sådär lite för mycket i skrivande stund...

(Och man blir ju lite knäpp i huvudet efter att ha redigerat bilder i 6 timmar i sträck. Tar sån tid! Men sånt är också så himla kul..... fast kanske inte 6 timmar när man inte ens är klar!) 

I was up in Stockholm walking around in Old town with my childhoodfriend I haven't met in years before today, and we were stopped and asked if we could take a photo of these guys, "absolutely" and they handed us their iPad. I took 2 photos of them with it and then I asked if I could take a photo of them... with my camera! I'm usually shy asking people to take pictures of them even though I so badly want to. Change on that now though!

They took a picture of us too, "the typical swedish girls" haha! We exhanged emails too, and I got a mail that said 'Hello, I'm the girl from Stora Nygatan'. Seemed like such nice people. 

 

{2010}

I just woke up. A little sad to open my eyes and not see the blue sky and the top of the trees outside my window as I have the last few days. Well, it will be a good day anyway. Going to IKEA with my mum in a bit to get some new stuff for our new apartment. Ah, I love moving and all of this. I think it's so fun. Maybe that's just me? Most like when everything is done, I like the process. Maybe it is because I lived in the same apartment from birth to 14 years old, and always wanted to move. So now, when I get to, I love it... haha!

And next week I have to choose new wallpaper for  my room. I really have no idea what I want for my room.... so difficult!!

Selfportraits/

"So, the cosmonaut. He’s the first man ever to go into space, right? The Russians beat the Americans. So he goes up in this big spaceship, but the only habitable part of it is very small. So the cosmonaut’s in there, and he’s got this portal window, and he’s looking out of it, and he sees the curvature of the earth… for the first time. The first man to ever look at the planet he’s from! And he’s lost in that moment. And all of a sudden, this strange ticking begins coming out of the dashboard. He rips out the control panel, right? Takes out his tools, trying to find this sound — trying to stop this sound. But he can’t find it, he can’t stop it. It keeps going. A few hours into this begins to feel like torture. A few days go by with this sound and he knows that this small sound will break him. He’ll lose his mind. What’s he gonna do? He’s up in space! Alone! In a space closet! He’s got twenty-five days left to go with this sound. So, the cosmonaut decides the only way to save his sanity is to fall in love with this sound. So, he closes his eyes and he goes into his imagination.  And when he opens them, he doesn’t hear ticking anymore. He hears music. And he spends the remainder of his time sailing through space in total bliss and peace."

– Another earth {← everybody, just see that movie... it's amazing... ah! just watch it, okay?}

Alla skratt. Alla minnen. Utan dig hade de tre åren av mitt liv inte varit detsamma. Och tack för alla skratt du gett mig, när ingen annan kunde. Du har fått mig känna mig så älskad och speciell. Utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag. Alla de där otroligt löjliga sakerna vi gjorde. Skratten som tog över och förstörde de där stackars människornas biokväll den där gången. De fula bilderna vi photoshoppade och skrattade åt tills vi inte fick luft. Allt bara vi förstod, som om vi hade ett eget språk. Alla skratt jag hade var tack vare dig, du är den enda som fått mig att skratta så mycket tills jag fått kramp i magen att jag bett dig att sluta - och så många gånger. Alla hjärtans dag. Alla skräckfilmer. Lektionerna där vi egentligen inte lärde oss någonting alls. Sommarkvällarna den där sommaren. Studsmattan vi spenderade nästan hela sommarlovet på. Den sommaren som vi nästan spenderade med varandra dygnet runt.

Du var anledningen till att jag orkade upp på morgonen många gånger. När jag var med dig försvann allt annat som alltid hemsökte mig annars. Jag tror inte att vi hade överlevt utan varandra då, det var som att två stjälar blev en då. 

You are the best friend I've ever had. Always know that you will forever be in my heart, no matter what. And you can be the most increadibly person, if you want to be. And i really think it was faith that brought us together... ♥

Det är så himla många som har som mål i livet att bli en inspiration för någon, att få någon som ser upp till en på något vis, av något man gjort eller gör. Och det har jag fått höra flera gånger här, att jag är en inspirqtion för någon. Jag har inte bara fått sådana otroliga ord för mina bilder jag tar utan även för personen jag är och saker jag gjort, vilket känns helt fantastiskt.

Det var något jag aldrig skulle kunna föreställa mig, att JAG skulle bli en inspiration för någon. Och aldrig ett flertal människor.

Orden ni skrivet betyder så mycket, mer än vad ni kan tro. 

 

Tack! ♥

Ett år sedan dessa små underbaringarna föddes. Det är otroligt hur små de var, egentligen. Jag är så himla glad att jag har fotograferat dem så mycket, för när jag går tillbaka till dem bilderna kan man nästan inte förstå att dem en gång var så små.. Och hur de har utvecklats på tiden som har gått. Det är så speciellt när man har fått vara med från allra första början, att få sett dem växa, förstå och se omgivningen som fanns runt omkring. 

Nu kryper dem runt och sitter och sjunger, vinkar, skrattar, kramas, pussas. Jag har verkligen växt sig fast vid dem. Och idag fyller dem hela ett år. Det ska firas med ett stort kalas.

Grattis på födelsedagen.