Den mest fantastiska upplevelsen någonsin.

Vet inte ens vart jag ska börja... så börjar från allra första början; när jag vaknade på morgonen.

Vaknade vid halv nio, hur trött som helst... Vrider och vänder mig om i sängen för att kunna somna om. Helt plötligt inser jag att idag ska jag hoppa fallskärm. Är inte direkt trött längre om jag säger så. Mitt hjärta börjar slå fortare. Tittar ut och solen skiner och himlen är blå, perfekt väder! Räknar ner timmarna. Fem timmar kvar. Går och gör te. Tänker absolut inte äta någonting, vilket nog är förståeligt. Springer runt i huset i två timmar och försöker få tiden att gå, helt hyper.


Äntligen åker vi iväg och det väntar en och en halv timmes bilresa innan vi är framme. Undrar om jag kommer kunna sitta stilla hela vägen dit. Två timmar kvar, två timmar blir till en timme kvar som sedan blir till en halv timme... Väl där så går vi in och anmäler oss. Ett plan till ska lyfta sedan ska två till omgångar hoppa sedan skulle det bli min tur.



Vi sätter oss och väntar. Jag kollar när planet lyfter. Det stiger bara högre och högre upp och efter en stund är det borta över molnen som börjat komma in.  Planet försvinner helt och går inte att se på länge, men sedan kommer det fram i en glipa mellan molnen så långt upp att det knappt går att se. Mamma tror att hon ser några hoppa, men det är så förfärligt långt upp att planet nästan är helt osynligt. Det var väl ingen som hoppade tänkte jag, för vi såg inget mer på en lång stund.. Men helt plötsligt fälls deras fallskärmar ut och de var några som hade hoppat. Nu blev jag nervös.. för ni anar inte hur långt upp de var... och innan fallskärmen fälls ut faller man fritt i 200 km/h i 45 sekunder, och förstår ni då hur högt upp de var? 4000 meter med andra ord. Och det såg rätt läskigt ut när dem landade.. det såg ut som om de tappade kontrollen över fallskärmen för de kom ner i världens högsta fart, samtidigt som de snurrade... men så landade de perfekt. Man märkte helt att de visste exakt vad de höll på med!



Mamma säger helt plötsligt att nästa är min tur. Nu blir jag nervös för jag var helt inställd på att jag skulle med flygplanet efter denna. Var inte riktigt inställd på att jag skulle upp NU. Vi sitter och väntar och så ropar de upp namnen som ska med nästa omgång. Mitt namn ropas inte upp. YES tänker jag, nu kan jag förbereda mig lite till. Men så ropar en instruktör upp mitt namn. Jag skulle visst med denna omgång.

Planet kom och han hoppar upp först, sedan kommer jag. Vi hoppar in och sätter oss längst in. När vi väl lyfter försvinner marken fort under oss. Jag sitter och flinar som en idiot hela tiden, och gjorde det enda sedan han ropade upp mitt namn. Jag ser motorvägen bredvid och bilarna är så otroligt små. Snart försvinner allt nedanför oss som går att urskilja, likaså bilarna och världens vackraste landskap visas. Så vackert att det inte går att beskriva.  Jag sitter och tittar ut genom fönstret och önskar verkligen att jag hade min kamera med upp så jag kunde fotografera. Jag sitter här, påväg att hoppa ut ur ett plan 4 kilometer upp i luften och det jag önskar är att jag hade min kamera så jag kunde fotografera? What the hell?
På ungefär 1000 meter hoppar några ut, de som hoppar själva. De öppnar dörren och bara kastar sig ut. Det såg så himla konstigt och overkligt ut... Folk som bara kastar sig ut ur ett flygplan? Inte något man ser varje dag.

Jag tittar ut och nu kommer vi längre och längre upp. Världen nedanför är det vackraste jag någonsin sett och jag skulle lätt kunna leva här, om det var möjligt. Snart är det dags att hoppa ut, nu är vi riktigt högt upp – tänker jag. Precis då meddelar min instruktör att nu är vi halvvägs. HALVVÄGS? Wow. Vi ska alltså upp dubbelt så långt. Nu spände han selen extremt, tur det! Jag larvade mig alltså inte när jag tyckte den satt löst... Jag fortsätter titta ut genom flygplanets fönster och flinar hela tiden som jag vet inte vad. När jag inte trodde det kunde bli vackrare kör vi igenom molnen, och vi kommer upp till världens finaste utsikt (ni som åkt flygplan vet vad jag pratar om här). Och snett bredvid är ett mellanrum mellan molnen där jag ser rakt ner. Så fantastiskt vackert.

”Välkommen till min värld” säger Johny bakom mig. Snacka om lyxigt jobb. Vi är sist ut. Nu börjar folk kasta sig ut genom dörren, vi är på 4000 meter nu. Jag tittar ut genom fönstret och allt känns overkligt på något vis, men ändå så verkligt. Ska jag verkligen hoppa ut? Det känns galet!  Efter att de andra hoppat och försvunnit ner bland molnen är det min tur. Vi halar oss ner mot dörren och sedan står vi i dörröppningen. Jag står och hänger mig ut från planet och tittar ner, wow. Hur jävla vackert det är slår mig igen. Det är hur långt ner till marken som helst. Världen ser så annorlunda ut där uppifrån. Så himla fin, är det verkligen jorden vi bor på? Såg så overkligt ut.



”Titta in i kameran och le nu” säger Johny och sedan släpper han. Världens konstigaste känsla, att släppa flygplanets mark och falla. Frihetskänsla i högsta grad. Vi snurrar runt och gör en hel del volter och snart vet jag inte vad som är upp eller ner, haha inget som var planerat direkt.. Vi föll baklänges ett tag innan vi lyckades komma åt rätt håll. Tappade här helt koll på vart han som hoppade med och filmade var. Efter alla volter har jag håret i hela ansiktet, och försöker få bort det. Varför sa han att det var okej att hoppa i utsläppt hår? Världens tryck var det när vi föll där, i 200 km/h. Så jävla underbart!

Vi föll rakt igenom ett moln. Plötsligt blev allt dimmigt och det blev plötsligt iskallt. Detta var bland de häftigaste, vi var mitt i ett moln. Han som filmar är plötsligt framför oss och det är så dimmigt att jag knappt kan se honom. När vi kommit ut ur molnet ser jag utsikten. Jorden ser så förfärligt liten ut, och man kunde verkligen se att jorden var rund. Åkrarna var som rutor i olika färger.  Vi faller fortfarande i 200 km/h och trycket är större än någonsin (vilket man ser på filmen. Ser lite rolig ut alltså, but who blames me? Faller fasiken i 200 km/h, tänk er en berg-och-dalbana, gånger 30 typ haha). Jag tittar på han som filmar, som nu är under oss. Jag känner hur Johny drar i fallskärmen och helt plötsligt känns det som vi stannar helt, och allt tryck försvinner och vi seglar fritt. Vi ligger nu inte längre på mage och faller, utan vi sitter. Världens underbaraste känsla. Han som filmar försvinner ner och jag ser honom inte längre.

Vi svävar där ett bra tag, och jag kan inte komma över hur otroligt vackert allt är. Vi var hur högt upp som helst, och nu kan jag urskilja fallskärmsklubbens stugor. Detta är det underbaraste jag någonsin varit med om. Vi svävar länge och han styr fallskärmen så vi svänger. När han svänger känns det som om man åker berg-och-dalbana, ni vet, de där svängarna när man lyfter från sätet? Helt plötsligt stannar vi till helt och faller ner några meter, innan luften tar tag i oss igen. Johny drar i mig och sätter mig till rätta, tydligen åkte jag ner hela tiden vilket man ser i filmen. Han drog upp mig hela tiden, haha! Ingenting jag reagerade på dock, tänkte bara på hur jävla vackert det var. När vi byter håll ändras dimentionen helt och hållet. Allt ser så himla overkligt ut, och jag kan fortfarande verkligen se att jorden är rund. Så fantastiskt. Går inte att beskriva.

Efter att ha svävar i vad som kändes som en evighet, men fortfarande var allt för kort tid så börjar vi landningen. Vi var uppe längst av alla, wonderful!





Det känns som vi ska landa på de andra som står på flygfältet, som hoppade före oss. Det kändes som vi var så nära, men ändå måste vi ha varit 200 meter upp fortfarande. Jag ser mamma och vinkar åt henne och pappa. Vi snurrar runt i luften ett bra tag innan vi är tillräckligt nära för att landa. Jag tar upp benen som han visade att man skulle göra och vi landar hur lätt som helst. Efteråt får jag veta att detta var hans snyggaste landning han gjort, och att han var jättenöjd. 

Han som filmade hoppet går fram till mig och frågar hur det känns. Hur fasiken ska jag försöka förklara det med ord?! Jag får ur mig någonting i stil med ”Det var.... grymt!” Skulle lika gärna kunna säga ”Helt otroligt fantastiskt fucking jävla enormt underbaaart” och det skulle inte ens beskriva det. Wow alltså. Står och ler som jag vet inte vad, vilket jag har gjort ända sedan instruktionen började. Måste sett väldigt rolig ut (<- truely did, såg bilderna och filmen).

Mamma ringer min morbror som jag fått fallskärmshoppningen av men jag kan verkligen inte prata med honom. Står och ler och är helt salig, ordlös. Trodde inte ens att jag skulle kunna skriva om det här, för att det kändes så naturligt och som ingenting väl nere att jag verkligen inte trodde att jag skulle kunna det. Det kändes så naturligt men ändå så extremt jävla underbart på samma gång att det inte går att beskriva det. Jag trodde jag skulle kunna leva på adrenalin-kicken för resten av året, men inte alls. Tror det är något allvarligt fel på min hjärna. Ingenting kan ju vara det minsta läskigt för mig efter detta extremt underbara upplevelse – ingenting, inte efter detta..! I bilen hem sitter jag fortfarande och ler. Den bästa grej jag någonsin varit med om. Vill bara hoppa igen.... och igen.. och igen! Johny säger att det är det värsta... - det blir som ett gift. Han hade redan hoppat 6 gånger idag och han skulle hoppa 4 gånger till. Snacka om drömjobb, nu vet jag vad jag ska jobba som liksom.. Wow!

Vi stannar vid affären påväg hem. Allt ser så himla konstigt ut. Allt ser så gigantiskt ut, och jag känner mig så otroligt liten. Hur konstig känsla som helst... Att ha sett jorden och människorna sååå otroligt små till att bara nere i rätt skala igen.. Ni anar inte hur otroligt stort allt är. Det är som om allt har förstorats tjugo gånger sedan sist jag såg dem! Världens konstigaste känsla!

Om ni tvekar på att hoppa fallskärm, GÖR INTE DET! Detta är fyfan det bästa jag varit med om i hela mitt liv, lätt!
Nu vet jag vad jag önskar mig i julklapp.. och födelsedagspresent.....


#2. Jump parachute på listan är nu avklarad!!