Tvåtusentolv. Nytt år innebär nyårslöften för väldigt många. Förra året hade jag på tok för många löften som jag egentligen inte ville ha, utan skrev ner mest för att ha nyårslöften, så det gick lite åt pipan och jag sket i dem flesta. Men de viktigaste lyckades jag med, de jag verkligen kände att jag var tvungen för mig själv att göra just det året. 

Jag tror på att man bara ska ha ett nyårslöfte, egentligen. Ett. Så kan man spendera till exempel tio minuter varje dag på till exempel att spela gitarr, om det nu är något man verkligen vill lära sig. Vid årets slut lär man då vara väldigt bra, om man lagt ner de där 10 minuterna varje dag. Om man har för många lär det inte gå så bra. Ta ett, istället och lyckas med det!

Har ni några nyårslöften, eller mål, eller kanske bara något ni ser fram emot jättemycket i det nya året? Jag inget direkt nyårslöfte för i år dock, men jag har saker jag bokstavligen skulle dö av lycka om jag fick göra, som jag hoppas såååå att det blir av. Men det kan bara tid avgöra. Men har har en sak som jag ser fram emot galet mycket: fallskärmshoppet! Yes indeed, jag kommer hoppa i år igen, vilket nog inte förvånar många som läst detta. Så någon gång i mitten av året gör jag mitt andra fallskärmshopp. Sedan vill jag sååå gärna testa på att dyka, och klättra. Åh, att det inte blivit av ännu. AH. Men det SKA jag göra 2012 i alla fall. Innan jorden går under liksom. Har inte så lång tid på mig att uppfylla min lilla lista alltså, haha. 

2012. Ordet som jag inte tycker ser ut som ett årtal längre, och ser konstigare ut än de andra åren gjort när det slagit över, på grund av filmen 2012 och allt som varit med att jorden ska gå under. Vilket jag inte tror på alls, men jag vet många som är väldigt rädda för att de tror att det verkligen kommer hända...

I alla fall, om ni orkat igenom all denna text vill jag bara önska er En riktigt fin början på det nya året.


Until next year.

Det är så himla många som har som mål i livet att bli en inspiration för någon, att få någon som ser upp till en på något vis, av något man gjort eller gör. Och det har jag fått höra flera gånger här, att jag är en inspirqtion för någon. Jag har inte bara fått sådana otroliga ord för mina bilder jag tar utan även för personen jag är och saker jag gjort, vilket känns helt fantastiskt.

Det var något jag aldrig skulle kunna föreställa mig, att JAG skulle bli en inspiration för någon. Och aldrig ett flertal människor.

Orden ni skrivet betyder så mycket, mer än vad ni kan tro. 

 

Tack! ♥

Nu så här vid juletid är väl alla stressade över vad man ska ge sina nära och kära i julklapp, och att man kanske inte har råd med just den där dyra grejen de har önskat sig och att de annars inte kommer bli glada. Men det handlar inte om julklapparna man får egentligen, eller hur många och dyra det var. Jag tror det lite har glömts vad julen egentligen handlar om och mer är en tid för julklappar och att få.

Då var man ett år äldre. Sexton. Inget som förändrats direkt, samtidigt har allt gjort det. Jag känner mig absolut inte som samma person som förra året, men jag antar att det lite är meningen kanske. 

Jag var det första luciabarnet som föddes på sjukhuset. Prick klockan sju på morgonen. Jag föddes som otroligt liten 2 månader för tidigt, men blev sedan världens tjockaste bebis... Luciabarnet som egentligen skulle varit född i februari 1996, ett helt annat årtal. Undra hur livet hade sett ut om jag hade blivit född då, vilka människor jag hade träffat och om livet hade sett helt annorlunda ut. Det får vi aldrig veta. 

5840 dagar på denna planet.
Hoppas ni alla får en underbar lucia!




Det allra första min mamma fick se av mig är bilden ovan. De sprang iväg med mig så fort, och jag fick åka ambulans till ett annat sjukhus. Så det första min mamma fick se av mig var polaroiden ovan. Vi var båda så nära att dö.





Att man varit så liten är ganska otroligt att tänka på. Ibland önskar jag att jag kom ihåg allt. Från att ligga och sväva runt i magen i nio månader (eller ja, mina sju då) och lära känna alla rösterna utanför, till att se världen utanför man hört innifrån så länge för första gången.

Det hade varit ganska fantastiskt. 

Och mest för att jag känner så här precis hela tiden, om allt... Och jag vill inte fotografera längre, inte alls... Men samtidigt vill jag det, men inte här... Vill bort någonstans spännande, nytt och där vill jag fotografera.. Och jag vet att några säkert försvinner och slutar komma hit för att det är dött här inne, but that's fine. Jag har hellre fina inlägg med en tanke bakom sig, som inspirerar, eller några bilder jag gillar eller vad som helst... men jag förstår inte vad framtvingade inlägg ska vara till någon nytta.. Tror att fler kommer försvinna då. Men vill tacka alla underbara som fortsätter komma in hit varje dag och kolla om det har uppdaterats, och ni som kommenterar. Blir alltid så glad av det. Tack.

Ingenting händer. Livet är väl inte direkt vad man drömde om som liten, allt skulle vara så magiskt när man blev tonåring och man skulle ha så kul. Well, basically the complete opposite. Och ingen ändring inom synhåll. Men allt hänger på mig själv, och det är väl det stora problemet. Jag gillar inte att bli äldre.. För det skrämmer mig. Allt som ligger framför en... Men jag antar att det är det som är det fina med livet, egentligen, att växa upp. Förändring och allt sådant.. Så många gånger har jag önskat att jag levde ett annat liv. Inte nödvändigtvis en annan familj, för jag älskar min familj, utan att jag var annorlunda. Det känns som allt hade löst sig då.

Just nu finns ingen inspiration alls. Bloggen känns så onödig. What's the point really? Men samtidigt är det så mycket av den jag är. Jag fotograferar för att visa och för att jag vill lägga upp och få kritik. Annars hade jag aldrig gjort det. Jag har träffat så mycket fina människor som har kommit att bli mina allra bästa vänner på grund av min blogg, även om de bor alldeles för många timmar bort. Och jag får prata med alla fina människor som tar sig tiden att kommentera här inne, och det är det finaste faktiskt. Och jag vet varför jag gör detta.. Egentligen.


Men samtidigt.... Men jag antar att allt känns onödigt ibland. Eller så är det bara jag. 


Jag önskar att så mycket var annorlunda. Men jag antar att jag är den enda som kan ändra på något. Men det känns så långt borta.. Men jag vet att så länge man inte stannar kommer man långt.. Men jag har stannat.

It'll all be good someday.

Here you all go; onödigt babbel som ingen borde bry sig om egentligen...
och så tre bilder som jag för en gångs skull gillar rätt mycket faktiskt.

[x]

Ett år sedan dessa små underbaringarna föddes. Det är otroligt hur små de var, egentligen. Jag är så himla glad att jag har fotograferat dem så mycket, för när jag går tillbaka till dem bilderna kan man nästan inte förstå att dem en gång var så små.. Och hur de har utvecklats på tiden som har gått. Det är så speciellt när man har fått vara med från allra första början, att få sett dem växa, förstå och se omgivningen som fanns runt omkring. 

Nu kryper dem runt och sitter och sjunger, vinkar, skrattar, kramas, pussas. Jag har verkligen växt sig fast vid dem. Och idag fyller dem hela ett år. Det ska firas med ett stort kalas.

Grattis på födelsedagen.

Fick sådan otrolig julkänsla av de här bilderna. Jag satt och tittade igenom mina mappar av hundratals bilder och just av dessa värmdes jag upp några sekunder av och jag fick nästan tillbaka den där känslan man hade när man var liten och det var jul igen. Jag vet inte riktigt vad det var med dem... Jag tror att det är för att tvillingarna, som så ofta har synts här inne (och har blivit riktigt stora nu) är decemberbarn, och jag minns förra året på sjukhuset med snön utanför, virvlandes av vinden. Kylan. Komma hem till ett julpyntat hem, och allt sånt där himla mysigt och juligt. 

Men vem vet, kanske får ni lite julkänsla av dem också. Det hoppas jag. För det är en sådan fin känsla.

Bebisar ger mig julkänslor.