She had blue skin. And so did he. He kept it hid and so did she.
They searched for blue their whole life through, then passed
right by - and never knew.
Hej. Jag vet att jag försvinner då och då. Rätt ofta faktiskt. Men jag har egentligen ingenting att skriva eller visa, eller kanske mest för att jag inte har lust för det och inget blir bra, och jag vill inte bara slänga upp något jag inte gillar och tvinga fram någonting. För det är inte vad en blogg är till för, enligt mig.
Och mest för att jag känner så här precis hela tiden, om allt... Och jag vill inte fotografera längre, inte alls... Men samtidigt vill jag det, men inte här... Vill bort någonstans spännande, nytt och där vill jag fotografera.. Och jag vet att några säkert försvinner och slutar komma hit för att det är dött här inne, but that's fine. Jag har hellre fina inlägg med en tanke bakom sig, som inspirerar, eller några bilder jag gillar eller vad som helst... men jag förstår inte vad framtvingade inlägg ska vara till någon nytta.. Tror att fler kommer försvinna då. Men vill tacka alla underbara som fortsätter komma in hit varje dag och kolla om det har uppdaterats, och ni som kommenterar. Blir alltid så glad av det. Tack.
Ingenting händer. Livet är väl inte direkt vad man drömde om som liten, allt skulle vara så magiskt när man blev tonåring och man skulle ha så kul. Well, basically the complete opposite. Och ingen ändring inom synhåll. Men allt hänger på mig själv, och det är väl det stora problemet. Jag gillar inte att bli äldre.. För det skrämmer mig. Allt som ligger framför en... Men jag antar att det är det som är det fina med livet, egentligen, att växa upp. Förändring och allt sådant.. Så många gånger har jag önskat att jag levde ett annat liv. Inte nödvändigtvis en annan familj, för jag älskar min familj, utan att jag var annorlunda. Det känns som allt hade löst sig då.
Just nu finns ingen inspiration alls. Bloggen känns så onödig. What's the point really? Men samtidigt är det så mycket av den jag är. Jag fotograferar för att visa och för att jag vill lägga upp och få kritik. Annars hade jag aldrig gjort det. Jag har träffat så mycket fina människor som har kommit att bli mina allra bästa vänner på grund av min blogg, även om de bor alldeles för många timmar bort. Och jag får prata med alla fina människor som tar sig tiden att kommentera här inne, och det är det finaste faktiskt. Och jag vet varför jag gör detta.. Egentligen.
Men samtidigt.... Men jag antar att allt känns onödigt ibland. Eller så är det bara jag.
Jag önskar att så mycket var annorlunda. Men jag antar att jag är den enda som kan ändra på något. Men det känns så långt borta.. Men jag vet att så länge man inte stannar kommer man långt.. Men jag har stannat.
It'll all be good someday.
Here you all go; onödigt babbel som ingen borde bry sig om egentligen...
och så tre bilder som jag för en gångs skull gillar rätt mycket faktiskt.
