allt är okej, men ändå känns allt så fel. eller så är det bara för att jag inte gillar "okej". det känns som att jag inte passar in i livet på något vis och väggarna kommer centimeter för centimeter närmare tills de tillslut krossar allt i sin väg. men ändå händer ingenting. jag ser livet åka förbi utan att jag gör någonting, utan att bry sig om faktumet tillräckligt. men allt känns så fucking jävla fel. känns som jag står fastfrusen medans jag ser något hemskt hända, men jag kan inte göra något åt det...

jag får helt enkelt ta och stå här, fastfrusen, väntandes...