Klara Harden - {MADE IN ICELAND}
Jag hittade den här videon av en slump tidigare idag och jag är helt uppslukad av den... Det är precis sånt här jag älskar och själv vill göra någon dag. Detta inspirerar mig så himla, himla mycket att jag inte ens hittar ord för det.
Precis så, och {såhär}. Och filma och fotografera precis allt. Det är vad jag vill, och drömmer om mer än något. Och jag hoppas att jag aldrig glömmer det, och någon dag bara packar ryggsäcken och åker. Det har jag alltid sagt, och någon gång vet jag, hoppas jag, att jag gör det.
The future belongs to those who believe in the beauty of their dreams.
En himla härlig höstpromenad i oktober.
första advent
Snart går vi in i december månad. Årets mysigaste månad? Jag saknar dock känslan man hade som liten. Pirret i magen. Att jag natten innan lucia inte kunde somna alls och låg vaken för att höra "ja må hon leva" komma närmare och närmare på morgonen. När man gick ut på gården och allt var täckt med decimeter snö och allt såg helt annorlunda ut, som ett sagoland. Den där underbara känslan man hade innan julafton. Kalle ankas julafton, lika underbar att se varje år. Att gå och vänta hela dagen på att få öppna julklapparna på kvällen. Pulkaåkning med kompisarna tills man inte orkade springa upp för backen mera. Snögrottor med bästisen, som vi alltid planerade att övernatta i, men det slutade alltid med att vi frös så mycket så vi gick hem tillslut. Nyårsafton när man tävlade om vem som kunde hålla sig vaken längst, och tyckte fyra på natten var såååå lång tid. Den där känslan som bara kom under en månad på hela året.
En vit jul är ett måste.
en liten inblick
Jag tycker ärligt talat att jag fotograferar så otroligt fult ibland, och jag gillar inte min stil... Jag tycker att mina redigeringar är förjävliga. Och det är väl den största anledningen till att jag inte vill fotografera ”professionellt”.
Om jag bara fotar för att det är kul kan jag strunta i att lägga upp bilden om jag inte är nöjd med den och ärligt talat hatar den, men om jag skulle göra jobb åt kunder och inte gillade bilderna måste jag ju ge dem bilder jag själv hatar. Och visst är jag duktig, jag ser sånt andra inte gör, jag vet mycket om hur man gör si och så och kan ofta lägga tungden på mina kunskaper om kameran och hur jag redigerar när jag fotograferar, men... Jag tror aldrig jag skulle kunna få självförtroendet att fotografera för kunder. Även fast jag skulle vilja det. Dels för att jag inte trivs med att bossa runt människor framför kameran just för att få den bilden jag vill ha, det ljuset jag vill ha, den känslan, och det är sånt som krävs för att en bild ska bli bra. Och allt det där kan jag om jag fotar för att det bara är roligt. Jag kan se det perfekta ljuset för att få en bra bild, men oftast tycker jag att det är otroligt svårt att fånga det där speciella man ser med ögat, igenom kameran.
Och jag får väldigt många kommentarer om att de gillar en viss bild, eller rent av älskar den och att jag är en stor inspirationskälla och helt egen, och det gör mig så himla glad att få en liten kick i det självförtroendet som inte är så stort. Och visst vet jag att jag är duktig, för att jag kan så mycket. Visst är det inte bara att jag lärt mig mycket, utan även att kunna se det speciella utan kameran, småsakerna som många inte märker. Men mycket är för att jag kan min kamera, jag vet hur jag ska sätta ljuset för att det ska bli bra, jag vet hur jag inte ska göra, och allt sådant. Inte för att jag har en dyr kamera.
Många tror att det bara är att ta upp en systemkamera och fota, men jag kan lugnt säga att så är det inte. Jag tycker nästan det är helt tvärtom. Jag tittade tillbaka på bilder för några år sedan och tyckte dem var mycket finare än dem jag tar med min systemkamera, för att allt är så mycket lättare. Med en kompaktkamera är det bara att ta en bild, och dem blir oftast väldigt fina (om du inte tar med blixt, jag klarar inte av blixt – inte ens min systems). Med systemkameror är storyn helt annorluna.
Jag skulle så gärna vilja fotografera för folk och få pengar för det, inte för att jag bara vill och behöver pengarna, men för att fotografera är riktigt roligt, och när man lyckas fånga det där och folk uppskattar det är så fint. Men för att göra det måste man synas, men jag vet inte riktigt om jag vill synas. För pressen man har på sig tror jag förändrar det jag gör till det sämre, och det blir inte längre vad jag vill ha. Vad jag skulle gilla. Och jag ser folk som inte alls är duktiga och kan knappt någonting, men har den där självkänslan och förtroendet och kan marknadsföra sig på grund av det, och dem lyckas...
Vet inte riktigt vart jag vill komma med denna text men ville bara skriva lite.
Och säga att era ord ni skriver betyder mycket!
11/11/11, you. my wish is you.
eleven/eleven/eleven - at 11:11:11 am
om du vill tillräckligt mycket, kan du klara allt
i don't know where i'm going from here, but i promise it won't be boring
jag ovan. fotad av renata.
Efter dopet.
Juni 2011. Stöde, Sverige.
your brain is full of lollipops rainbows, cheese and wonder. mine is slightly darker
control yourself || eternal love
Photographed by my dad, I think.
Hittade dessa bilder från Falkenberg 2008, tagen med någon usel kompaktkamera men ville bara visa dem. Förmodligen är det pappa som är fotografen till dem men tyckte dem var väldigt fina så varför inte visa dem? :)
be who you want to be, not what others want to see
Lägger upp lite bilder från december förra året nu innan jag kilar ut i kylan för att träffa en underbar vän. ♥
it is a point of view
Jag var barnvakt häromdagen. Blir bara mer och mer kär i barn för varje dag som går... Och det mysigaste måste vara att trösta dem, och sedan få dem att bli så glada... Pappa undrade om det var den minst skrikiga av dem två jag gillade, men det är snarare tvärtom.. ah, jag vet inte men man blir bara helt varm inombords.
Typ såhär sött är alltihop!