Jag vill åka nu, resa, upptäcka världen. Ni som läst min blogg ett tag vet att det är min största dröm.

Jag hör folk prata om att resa som om det är ingenting samtidigt som jag skulle göra vad som helst för att få åka. Jag har varit utomlands på riktigt en gång, till Grekland, när jag var 5 år. Efter det så har jag bara varit i Danmark några fåtal gånger, vilket jag inte riktigt räknar som utomlands då det är precis som Sverige, bara lite finare. Den allra största anledningen till varför vi heller inte åkt utomlands är på grund av min allergi...

Det var knappt att vi kom iväg till Grekland den gången, för att de var så rädda att något skulle hända med mig.

Jag skulle göra vad som helst för att slippa vara så här allergisk, allt skulle vara så mycket enklare då. Jag vet att jag kan resa, trots det, men jag kommer aldrig kunna gå till en resturang och bara kunna beställa någonting för att det låter gott och spännande, eller är landets specialitet eller liknande. Aldrig. Plus det är jag vegetarian (praktiskt taget vegan, förutom att jag har mjölk och hunung i te) vilket gör att jag har mindre valmöjligheter, dock något som absolut inte jag lider av då det är mitt eget val. Men jag är även allergisk mot kärnfrukter, så kan inte äta all frukt och vissa frukter kan jag bara äta vissa årstider... 

{Förra året} var jag och testade min största allergi, mot ägg, på sjukhuset. Min äggallergi har gjort att jag missat så mycket som alla andra kunnat göra, främst då jag inte ska vara i samma rum som ägg, för säkerhets skull, då det är luftburet. Jag kan då få en anafylaktisk chock, vilket betyder att luftvägarna täps igen och man kan inte andas alls. På sjukhuset var jag i samma rum då de vispade och stekte ägg, första gången någonsin. Och jag fick ingen reaktion alls. Kändes så otroligt skönt, som om mitt nya liv kunde börjas, där jag kunde göra så mycket mer. Men, efteråt sa de att jag ändå inte skulle vara i samma rum, då jag kan få en reaktion om mitt imunförsvar är försvagat just den dagen, av till exempel en förkylning. Så där var jag i samma skit igen...

Min äggallergi är fortfarande lika hög som när jag var liten, så den kommer aldrig växa bort...

Om några år när jag väl reser vill jag inte bara åka utomlands och bo på ett fint hotell som de flesta gör. Jag vill inte åka på semester till något fint ställe - jag vill resa, alltid förflytta mig, uppleva kulturen, se saker, leva som dem gör där. Backpacka och ha min ryggsäck och leva för dagen, samla minnen. Men just det känns det som att jag aldrig kommer kunna göra det, på grund av min allergi... Hur ska jag kunna åka till Afrika till exempel, och bo mitt ute i ingenstans där det enda som finns att äta är det lilla människorna har att erbjuda? Hur kommer jag kunna åka runt med min ryggsäck och leva på vad som finns för dagen, när jag är så allergisk och måste veta vad det finns i något innan jag äter det? 

En stor dröm är även att åka på ett utbytesår, och bo hos någon familj och studera utomlands. Hur ska jag kunna det? Vilken familj skulle vilja ta emot mig? 

Visst är det inte omöjligt, men jag säger bara att det inte lär vara lätt... alls. Och det värsta är väl när folk alltid måste fixa om i princip allt bara för att jag ska vara med och det känns bara som att jag är en börda då, för att jag är så allergisk. För vart man än är så handlar det alltid om mat, tänk efter, man äter ju alltid.. Vart man än är.

Mamma sa att när jag reser kan jag ju vara vegan. Men det fungerar inte heller. För veganer äter nötter som basföda och mycket annat jag inte tål, så det kan ju inte jag. Så om jag reser och letar efter någon veganmat lär det ju vara sådant jag inte tål ändå...

Det känns som jag bara vill skita i min allergi, och om jag nu får reaktionen så får jag väl det. För det känns inte som jag lever.. egentligen. Så har det känts länge nu. Men grejen är också, att om jag får reaktionen kanske inte ens dem på sjukhuset kan stoppa det.

Att resa jorden runt är en nog svår dröm som det är liksom, men allt detta gör det så mycket svårare... omöjligt? Kanske. Så när jag ligger och tänker på det som är min allra högsta dröm i livet känns allt lite extra omöjligt...

De flesta säger att jag är negativ när jag berättar det här. Men det känns mer som jag är realistisk, för det finns väl inte andra möjligheter?