Då var det april och påsklov igen och dags för det årliga besöket av denna fina person. Vi har setts med ett års mellanrum de senaste tre åren, varje påsklov. Vi träffades genom bloggen för sisådär 5 år sedan, och träffades för första gången när hon var i Stockholm november 2010, och gick runt i olika affärer och provade fula kläder och skrattade tills vi inte kunde andas. Man har ju lite roliga minnen tillsammans, om man säger så.

Var ett år sedan sist vi sågs och kände mig lite som en gammal släkting när jag mötte upp henne på tågstationen och var helt "oooh så lång du blivit" osv osv. Det var himla underbara 3 dagar, och gick med kameran runt halsen en hel del. Har några tusen bilder att ta mig igenom. (Vet inte hur det ska gå riktigt. Långsam dator + en fotograf med många tusentals bilder är aldrig en bra kombination).

Nu ska det inte gå ett år tills nästa gång. Helst bara några veckor. Gillar inte att mina bästa vänner bor så långt borta, vill ju ha allihopa här så man kan krama på dem varenda dag. 

        @hannahlarsson on instagram

Since I didn't blog during the time I were in Turkey I spammed instagram with hundreds of photographs. Here is a few of them.

I wish I could live with the road as my home. My traveling soul is hurting being in stuck in Sweden.
Soon I will travel the world though. Det ska jag. Lovar det.

Ett år sedan. 

För ett år sedan kom en fin vän ner hit. Hon satt på tåget ner och vi taggade vår och solen som var utanför fönstret och gjorde upp planer på vad vi måste göra när hon kom fram. Tio minuter innan vi satte oss i bilen för att bege oss till tågstationen så lyser det upp utanför och jag tittar ut. Blev väldigt chockad av att se gigantiska snöflingor göra anfall mot den bara marken. Ropade på mamma och min bror och vi stod alla tre och tittade ut och gjorde några skratt som var en blandning av förundran över synen, ledsamhet över snön och bara allmänt över hur ostabilt vårvädret är.

Ena sekunden vår, andra sekunden vinterlandskap.
Istället blev det en filmkväll. Var rätt så jättefint i alla fall. Väldigt.

 

det vackraste jag vet. {taken with iphone}

Jag vill inte leva i framtiden, men det är så det är. Man planerar lägenheten med bästa vännen, resor, jobb - livet. Allt sådant som inte går att göra att göra nu. Det tar tid och man måste vänta. Men sådant gör så jävla ont faktiskt. Och jag tycker inte om det. Jag vill inte leva i framtiden. Jag vill leva nu.

Livet är för kort för att leva i framtiden.
Men ibland måste man, och jag måste nog acceptera att det är så det måste vara. Fast måste det verkligen det?

i had a dream. a dream about different contries before me and other worlds i've never known. a dream about the road as my home and the smiles of new people. landscapes i've never witnessed with my own eyes, always dreaming of sitting there infront of the computerscreen. i had a dream, that filled my every thought.

and maybe, it won't be just a dream; i won't allow it to be just a dream. it means to much to me. 
dreams shouldn't be allowed to just stay dreams. that is too sad. you should make them reality.

I take too many pictures. Even though, for reasons I can't explain, my picture always gets deleted or lost, either the computer crashes, the harddrive crashes, they just deletes - every picture we as even a family own, since 2006 and picture from vacations etc, are gone. Every picture. And all of my own från before 2011. Every single one. Makes my heart break, because my pictures means so much to me. Even though alot of them are gone {about 100 000 I've taken? More?}, I have way to many of them from the ones I have now. 

Yesterday I went to my dads and got my harddrive from I had there. A few from 2011 and from summer 2012. It's fucking 28 345 pictures. Only from that time. Insane. And it's not like it's bad blurry ones too, THEY ARE ALL PICTURES I COULD SHOW. I don't know what to do with them.

It's just so many of them!!!!




I have barely shown anything on my blog, which is sad and strange and just weird. I don't even show my art here which is weird too. But it's true. Since I got my iPhone june 2012 I have like 250 pictures a day. A DAY. EVERYDAY. For a year soon. On days where alot happened it can be around 1000. 

"Take your camera wherever you go use it as a visual diary;
          capture photos of obejects, places, people."

The best kind of diary.




Stuff like 100 000 deleted pictures hurt so bloody much. Especially the kind that document your life. That matters. Your work, and all the time, every single stuff filled with happiness, that you gave a part of yourself of, stuff that represent you - all gone. You just have to start over. Again and again. And it just hurts. So much.

(and it's not like I'm stupid and making the same mistake twice, they get deleted different ways every single time. My family and friends can't even understand it. It's like I have a curse or something. It's insane. So weird. And it breaks my heart.) Now I have three harddrives. Not happening ever again. Never. Not a chance.

I'm so happy some are still there, and the ones from this summer and 2011. I thought they were gone but remembered that by some luck the days before my crashed I copied some of the best ones to my dads harddrive. Luck or what? So some of them are still there. Well, 28 000-some-of-them. Imagine all the photographs I've taken... insane.

Here is a little green post. Can't wait 'till summer come.