Jag insåg nyss att jag faktiskt har gjort en sak till på min lista över saker att göra innan jag dör {som förresten är uppdaterad}. Har faktiskt inte bloggat alls om detta men i september åkte jag tillsammans med mina föräldrar till Sala silvergruva och gick ner 60 meter under marken, och efter det gick jag och mamma en höghöjdsbana. Vi åkte då zipline och gick en hinderbana, 15 - 30 meter över marken beroende på vart i banan du var. Åh vad roligt det var.

Mamma sa att det var det läskigaste hon någonsin gjort, är stolt över henne att hon vågade! Hon är otroligt höjdrädd, och när hon kom ner beskrev hon känslan som jag fick när jag hoppat fallskärm. Att man kan klara allt. Så nu ska jag få henne att hoppa fallskärm med mig, för den känslan lär vara så otroligt mycket starkare då, och hon vill fast hon inte riktigt vet om hon vågar... Can't stress enough of how amazing skydiving is.



Och jag åkte faktiskt zipline två gånger. Ena gången en större zipline, 30 meter över marken, och andra gången var det en mindre som ingick i höghöjdsbanan, där man fick haka fast sig själv. Anledningen till att jag inte insåg att jag faktiskt gjort en grej på min lista var nog att jag mer föreställde mig något som detta. Men planerar fortfarande att göra något liknande som på videon, så känns inte helt som jag gjort det... Så för mig räknas det inte riktigt. 

Äsch - still counts though, right?

Det sista vi fick göra på höghöjdsbanan var att gå över en hängbro. Och jag som inte är höjdrädd och alltid velat gå över en hängbro springer ju självklart ner på den. Rätt stort misstag om man säger så, för den var inte direkt stabil så den börjar ju gunga, och nästan välta över. Haha!

Det ser säkert inte så högt ut på bilderna, men det var det kan jag tala om. Det är lite tråkigt att det inte syns, men under hela banan var det som en grop, som bara blev djupare och djupare ju längre in i banan vi kom, men eftersom pappa stod och fotade utanför banan så syns det inte. Och under ziplinen och hängbron var det ungefär 30 meter. 

Hela dagen idag har bara varit ett stort asdfghjkl. Det är det enda jag kan förklara dagen med. Allt känns så otroligt jävla underbart och jag går runt med ett stort fånigt leende på läpparna. Framtiden känns så underbar just nu, även fast den kommer bli så jävla tuff, så kommer det vara värt varenda minut. Men jag ska inte låta min rädsla ta över mitt liv, i won't do it. Även fast det är den värsta känslan någonsin, att känna den rädslan, men det är bara att dy pushar dig igenom det och gör det du måste och vet att du vill. Det vet, i ditt hjärta, att du verkligen vill. Lita på din intuition. 

Always do what you are afraid to do. Åh, det kommer vara så fantastiskt.



Och var den bästa människan du kan vara. Att kunna gå och lägga sig varje kväll och känna att man har gjort något, och veta att om dagen varit dålig kan man gå och lägga sig, vakna upp och så är det en ny dag. En ny start.

Är som en sol just nu. Åh. Ska sätta upp lappar runt om i mitt rum, och påminna mig om det här hela tiden. Och alltid påminna mig om att göra något varje dag, som gör att jag kommer ett steg närmare min dröm. Det är det viktigaste: Always do better than you did yesterday. Något litet varje dag som gör att du kommer ett steg närmare. För världen möter ingen halvvägs, allt handlar om dig. And i'm not saying it will be easy, i'm saying it will be worth it.



Och jag vet precis vad jag vill. Hur jag vill ha det, på sätt och vis... Allt känns så nära just nu. Så möjligt. Om jag bara kämpar på, hela tiden. Och alltid minns detta. Det är så möjligt, allt. Livet. Inget kommer någonsin bli som du planerat dock, och det är väl livets egna present till oss alla. Jag tror på ödet, och det känns verkligen som allt som hänt mig har hänt av en orsak. För jag är den personen jag är idag tack vare det, och det känns som jag är så rätt. 

Hörde någonstans någon som sa: "Each person is born with like a little suitcase, and in that suitcase is all your talents and your dreams. And it always match perfectly, whatever your dreams are, your personality, your talent, your skill, are perfect for that dream." - och det känns verkligen så. Att min allergi som har tagit så mycket från mig har gjort att jag nu är praktiskt taget vegan, och fått mig att älska allt sådant, vilket jag inte tror skulle skett om jag inte var allergisk. Att jag aldrig fått resa som har gett mig en sådan otroligt kärlek för världen, och som betyder mer än vad ord kan förklara, och att jag vet att jag kommer resa jorden runt någon dag. Att allt som hänt mig, allt jag varit med om, har jag varit med om av en anledning. Allt är bara för perfekt för att vara bara ett sammanträffande. 



Alla vet nog känslan man har för någon kändis, ett band, vad som helst... Och känslan man får när man träffar dem, och får den där otroliga "fangirl"-känslan som fyller hela en. Känslan att det är så overkligt att de står framför en. Den känslan får jag när jag tänker på att resa och den känslan fyller hela mig. Att resa är för många en självklar sak, som något man tar för givet tror jag, även fast man kanske älskar det.. men det har det aldrig varit för mig. Och så länge jag kan minnas nu har jag velat utomlands. Och jag är så tacksam för att jag aldrig kunnat resa utomlands ändå, för jag tror aldrig att jag hade känt så här starkt om att resa om jag hade kunnat det. 

Jag vill heller inte resa utomlands för att de är så varmt, och fint och ligga på stranden hela dagarna, bo på något lyxigt hotell. Jag vill backpacka, bo jättebilligt och leva på det som finns för dagen. Uppleva kulturen, landet, alltid förflytta mig. Det har jag alltid velat. Och blir så lycklig när jag tänker på att jag någon gång snart kommer göra det. 



Och tidigare var jag så otroligt nere för att jag inte hade någon pojkvän. Jag trodde alltid att en pojkvän skulle lösa alla mina problem och allt skulle bli bättre, som nog alla tror vid ett eller annat tillfälle. Men det fick mig att kunna bli så stark på min egen hand, och när jag inte älskade mig själv skulle någon annan aldrig kunna älska mig.

Nu för tiden känns allt som en tävling också, och allt handlar om sex i dagens samhälle känns de som. Förhållanden som håller i någon vecka som syns på facebook där det skrivs "jag älskar dig mest" hela tiden, som egentligen inte betyder något alls... jag vill inte ha det. Inte alls. Och jag är så otroligt tacksam att jag aldrig haft något förhållande, faktiskt. Även fast jag känt mig så otroligt ensam många gånger. Det har fått mig att mogna något otroligt på min egen hand. Och när jag väl hittar honom, kommer det bli så mycket mer speciellt. 

Love when you are ready, not when you are lonely.

"And when I’m older and my daughter asks me who my first love was, I don’t wanna have to pull out an old album. I want to be able to point across the room and say 'he’s sitting right over there.'”

Jag känner mig så bekväm med mig själv, och jag älskar den jag är. Visst har jag dagar jag hatar allt som har med den jag är att göra, tycker jag är världens fulaste människa. Men sådana dagar har alla, och overall I love me. 

Happiness is the most attractive thing ever, baraett leende gör alla så himla fina och glada människor är så vackra. Och man lever bara en gång, så varför inte säga vad du tycker så du inte ligger där i sängen på kvällen på natten och inte kan sova och bara tänker på hur mycket du önskar att du gjorde eller sa just det... Lev i nuet, och gör det bästa av ditt liv du har. Life is what you make it, och om du ser allt som negativt kommer det självklart bara bli negativt... Världen är skit om det är det du väljer att se det, but the world has so much beauty too! 

Either you do it, or you don't. It's all up to you, you and nobody else.

Don't let your fears stop you from doing something you really want to. Just don't. Because it will be the hardest yet the most liberating and amazing thing you ever do. And you only have one life, this day, right now.  Make the best of it, because the only thing you'll ever have is now. No future, no past - life is just a bunch of now's.  ...and just do it, take the step out. You can do it.

Har varit lite frånvarande då jag nämligen har en ny dator nu. Äntligen. Min tidigare dator har inte varit snäll mot mig alls. Den la av ungefär trettioelva gånger per dag vilket gjorde att jag förlorade så mycket arbete, och den låste sig ungefär lika många gånger. Och jag kunde till slut inte ens redigera bilder då den gick så långsamt och det tog 5 minuter bara för att få upp en bild när jag redigerade.

Men nu har jag äntligen en ny.

Alla skratt. Alla minnen. Utan dig hade de tre åren av mitt liv inte varit detsamma. Och tack för alla skratt du gett mig, när ingen annan kunde. Du har fått mig känna mig så älskad och speciell. Utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag. Alla de där otroligt löjliga sakerna vi gjorde. Skratten som tog över och förstörde de där stackars människornas biokväll den där gången. De fula bilderna vi photoshoppade och skrattade åt tills vi inte fick luft. Allt bara vi förstod, som om vi hade ett eget språk. Alla skratt jag hade var tack vare dig, du är den enda som fått mig att skratta så mycket tills jag fått kramp i magen att jag bett dig att sluta - och så många gånger. Alla hjärtans dag. Alla skräckfilmer. Lektionerna där vi egentligen inte lärde oss någonting alls. Sommarkvällarna den där sommaren. Studsmattan vi spenderade nästan hela sommarlovet på. Den sommaren som vi nästan spenderade med varandra dygnet runt.

Du var anledningen till att jag orkade upp på morgonen många gånger. När jag var med dig försvann allt annat som alltid hemsökte mig annars. Jag tror inte att vi hade överlevt utan varandra då, det var som att två stjälar blev en då. 

You are the best friend I've ever had. Always know that you will forever be in my heart, no matter what. And you can be the most increadibly person, if you want to be. And i really think it was faith that brought us together... ♥

Jag vill åka nu, resa, upptäcka världen. Ni som läst min blogg ett tag vet att det är min största dröm.

Jag hör folk prata om att resa som om det är ingenting samtidigt som jag skulle göra vad som helst för att få åka. Jag har varit utomlands på riktigt en gång, till Grekland, när jag var 5 år. Efter det så har jag bara varit i Danmark några fåtal gånger, vilket jag inte riktigt räknar som utomlands då det är precis som Sverige, bara lite finare. Den allra största anledningen till varför vi heller inte åkt utomlands är på grund av min allergi...

Det var knappt att vi kom iväg till Grekland den gången, för att de var så rädda att något skulle hända med mig.

Jag skulle göra vad som helst för att slippa vara så här allergisk, allt skulle vara så mycket enklare då. Jag vet att jag kan resa, trots det, men jag kommer aldrig kunna gå till en resturang och bara kunna beställa någonting för att det låter gott och spännande, eller är landets specialitet eller liknande. Aldrig. Plus det är jag vegetarian (praktiskt taget vegan, förutom att jag har mjölk och hunung i te) vilket gör att jag har mindre valmöjligheter, dock något som absolut inte jag lider av då det är mitt eget val. Men jag är även allergisk mot kärnfrukter, så kan inte äta all frukt och vissa frukter kan jag bara äta vissa årstider... 

{Förra året} var jag och testade min största allergi, mot ägg, på sjukhuset. Min äggallergi har gjort att jag missat så mycket som alla andra kunnat göra, främst då jag inte ska vara i samma rum som ägg, för säkerhets skull, då det är luftburet. Jag kan då få en anafylaktisk chock, vilket betyder att luftvägarna täps igen och man kan inte andas alls. På sjukhuset var jag i samma rum då de vispade och stekte ägg, första gången någonsin. Och jag fick ingen reaktion alls. Kändes så otroligt skönt, som om mitt nya liv kunde börjas, där jag kunde göra så mycket mer. Men, efteråt sa de att jag ändå inte skulle vara i samma rum, då jag kan få en reaktion om mitt imunförsvar är försvagat just den dagen, av till exempel en förkylning. Så där var jag i samma skit igen...

Min äggallergi är fortfarande lika hög som när jag var liten, så den kommer aldrig växa bort...

Om några år när jag väl reser vill jag inte bara åka utomlands och bo på ett fint hotell som de flesta gör. Jag vill inte åka på semester till något fint ställe - jag vill resa, alltid förflytta mig, uppleva kulturen, se saker, leva som dem gör där. Backpacka och ha min ryggsäck och leva för dagen, samla minnen. Men just det känns det som att jag aldrig kommer kunna göra det, på grund av min allergi... Hur ska jag kunna åka till Afrika till exempel, och bo mitt ute i ingenstans där det enda som finns att äta är det lilla människorna har att erbjuda? Hur kommer jag kunna åka runt med min ryggsäck och leva på vad som finns för dagen, när jag är så allergisk och måste veta vad det finns i något innan jag äter det? 

En stor dröm är även att åka på ett utbytesår, och bo hos någon familj och studera utomlands. Hur ska jag kunna det? Vilken familj skulle vilja ta emot mig? 

Visst är det inte omöjligt, men jag säger bara att det inte lär vara lätt... alls. Och det värsta är väl när folk alltid måste fixa om i princip allt bara för att jag ska vara med och det känns bara som att jag är en börda då, för att jag är så allergisk. För vart man än är så handlar det alltid om mat, tänk efter, man äter ju alltid.. Vart man än är.

Mamma sa att när jag reser kan jag ju vara vegan. Men det fungerar inte heller. För veganer äter nötter som basföda och mycket annat jag inte tål, så det kan ju inte jag. Så om jag reser och letar efter någon veganmat lär det ju vara sådant jag inte tål ändå...

Det känns som jag bara vill skita i min allergi, och om jag nu får reaktionen så får jag väl det. För det känns inte som jag lever.. egentligen. Så har det känts länge nu. Men grejen är också, att om jag får reaktionen kanske inte ens dem på sjukhuset kan stoppa det.

Att resa jorden runt är en nog svår dröm som det är liksom, men allt detta gör det så mycket svårare... omöjligt? Kanske. Så när jag ligger och tänker på det som är min allra högsta dröm i livet känns allt lite extra omöjligt...

De flesta säger att jag är negativ när jag berättar det här. Men det känns mer som jag är realistisk, för det finns väl inte andra möjligheter?

skriva. radera. skriva. radera.
Då var det januari igen. 2012 denna gång.

Och HEJ människor. Någon måste ha länkat mig igen. Varför får jag inte veta vilka ni är som är så gulliga? Hallå! Jag blir ju asglad!

Ville bara titta in snabbt och hoppas att ni haft en jättefin nyårsafton. Jag sitter mest och oroar mig för framtiden just nu... åh. tvåtusentolv skrämmer mig.